Hanna var djupt rörd. Hon fattade med: en innerlig känsla af tacksamhet Svens hand och framstammade några ord af erkänsla, men Sven afbröt henne: Behöfs icke, kära fru, och lönar icke att tacka för. Hvad jag nu erbjuder henne, gör mig icke någon skada, utan en förnöjelse. Jag kunde väl icke flytta in bit och veta, det frun gick från allt hvad hon egt, utan att hafva tak öfver hufvud eller bröd för sina barn. Och nu farväl, jag har icke stunder att dröja längre. Han skakade fru Grahms hand och skyndade ur rummet.