Detta beslut hann likväl icke sättas iverket, dörren öppnades dessförinnan och Sven Ivarsson trädde in. Hanna kunde icke erinra sig att hafva sett honom förr. Det var en reslig man med breda axlar, högvälfdt bröst och stora händer. Ansigtet var vackert, håret ljust och benadt midt i pannan. Den rike bonden syntes vara helt ung, omkring tjugusju å tjuguåtta år. Han bar sitt hufvud högt, hade ett trotsigt och stolt drag kring munnen och hela hans gestalt tycktes säga, att han ej böjde sin nacke för någon. God qväll,, sade han och nickade först åt Hanna och sedan åt Björnqvist. Jag stiger på så här, derföre att jag icke hade tid att vänta. Gamle Björn kan gå sin väg, tillade han och fästade ögonen på inspektoren, jag har något att tala i enrum med frun. Björnqvist dröjde att lemna rummet, men då han mötte en uppmanande blick af fru Grahm, aflägsnade han sig. Se så, fru lilla, till hvad jag har att säga behöfves icke många ord. Jag vill bara underrätta henne, att frun gerna må stanna qvar här till den 14 Mars. Sen så har jag en byggning upp vid Wiväg, något öfver en mil härifrån, den jag ska rusta upp litet, så att frun kan bo der, och upplåter jag den åt henne att bebo så länge frun lefver. Jag skall väl så ställa till, att frun af min rättare på Wiväg bekommer litet säd och dylikt till hjelp att föda barnen, ty fastän jag bara är bonde, nu log Sven helt sjelfbelåtet, så är jag icke utan hjerta och känsla för andras olyckor, utan önskar hjelpa så pass ku kan. Den 14 Mars ska mina hästar föra run till det nya hpmmet. Och nu Guds fretl för denna ång