För Otto Grahms enka och barn var härefter intet öfrigt af mannens rikedom. Af de många vännerna, som förr trängdes på Bergåsa, tycktes nu icke en enda erinra sig den vänskap och gästfrihet honom blifvit bevisad. Hanna Grahm, den förr så firade, lemnades att i ostörd ro begräåta förlusten af make och egodelar. Hon skulle: nu bort från sitt fordom så glada hem; men hvart taga vägen? Faroch mor, make och bror voro döda. Hon egde icke någon slägt att fly till i sitt betryck, och vännerna hade ju flytt henne. Den nye egaren till godset var Hanna obekant, och hvilken anledning skulle väl han ega attbevisa henne någon välvilja? Nej, nu återstode endast att ofördröjeligen lemna en gård, som tillhörde en annan. Inspektoren, som icke öfvergifvit henne i nödens stnnd, satt en afton och samtalade med den tröstlösa qvinnan. Björnqvist skulle sjelf lemna sin gamla plats, men hade erhållit en ny, ehuru långt bort från det gamla hemmet. Han egde icke sjelf några barn och visst skulle det kännas hugnesamt för Hjänaren, om frun ville anförtro honom sin äldre son att så godt han kunde sörja för Eriks uppfostran, menade Björnqvist. Och vore det än aldrig så mulet, så blef det dock en morgon, och icke borde man gifva sig öfver. Björnqvist hade nogsamt änkt på ett och annat, som han skulle redogöra för, när han finge det mera bestämdt. En tjenare inkom och underrättade, att Sven Ivarsson var kommen och önskade tala vid frun. Utan att afvakta svar afltägenade sig tjenaren, En stund blickade Hanna och Björnqvist på hvarandra, därefter sade den senare: sJag skall gå och höra hvad han vill