Aftonbladet – 18 mars 1868, sida 2

ärendes afgörande innebär, såvidt utskottet känner, det första exempel efter införande af nu gällande statsskick, att konungen mot samtliga sina rådgifvares tillstyrkande beslutit i en genom besvär hans pröfning underställd fråga. Af det sätt, hvarpå utskottet yttrar sig i detta ämne, fram ock ganska tydligt, att förhållandet rönt ett starkt ogillande, hvilket icke döljes af den afsigtligt lena form, hvari det framträder. Det befinnes ock, att denna tredje anmärkningspunkt förenat den största majoriteten, deribland äfven utskottets ordförande. Hvad man ock än må ega fog att säga om våra embetsmäns, särskildt de högt ställdes, ringa benägenhet för reformer och energiskt framåtskridande på den politiska frihetens bana, isynnerhet när ej initiativet tages uppifrån, äro dock lyckligtvis de exempel ej fitaliga som visa, att inom deras krets ej det mod saknas som, då stora konstitutionella rättsgrundsatser stå på spel, vet att ställa embetsmannens grannlagenhet mot öfverordnade i det rätta förhållandet till medborgarens och representantens pligt att ej genom passivitet medverka till kränkning af de principers helgd, på hvilka samhället i sin nuvarande utveckling hvilar. När med den Konventionella embetsmannaloyauten förenar sig äfven den personliga tillgifvenheten för en högt uppburen regering, är delaktigheten i en åtgärd, som måste förutses kunna och nästan bör förutsättas skola leda till en formlig tillämpning af den ansvarighet, regeringsformens 107 stadgar, så mycket mera betydelsefull. Huruvida ett oansvarigt eller af blott skenbart ansvar begränsadt allenastyrande, underkastadt inkonstitutionella inflytelser, skall med riksdagens goda minne få innästla sig i vårt politiska lif, det är i sjelfva verket den fråga, som riksdagens beslut öfver dåchargebetänkandet skall besvara. Utan att vilja gå dess omdöme i förväg, kunna vi likväl ej undertrycka den anmärkningen, att riksdagen, om den ock i anslagsfrågor kan finna riktigt att böja sig för yrkanden, om hvilkas befogenhet den ej är öfvertygad, likväl ej i frågor, som beröra sjelfva samhällsskickets grundprinciper, kan låta sig beherrskas af beskedligt undseende för en, i öfrigt alls icke 1ledande, medlem af ministeren, utan att på samma gång undergräfva sjelfva basen för sitt eget inflytande och förspilla sin moraliska myndighet. Man har nyss i oträngdt mål roat sig att frammana spöket af frihets tidens regerande ständer. Vi tro ej, att någon skall låta skrämma sig af en så alldeles obefintlig fara. Uppenbart är att den nuvarande regeringen, som af okända anledningar lärer hysa den föreställningen att samhällsutvecklingen för närvarande går i en vådligt framrusande fart, och som derföre synes hafva gjort till sin ledande tanke att blott hålla igen, är besluten att utan någonsomhelst tvekan begagna sig af alla till buds ående medel för att böja en hos riksdagen ;jd, mot hennes stridig vilja. Den hotande örklaring, hvarmed justitiestatsministern unler andra kammarens debatt om handelsoch sjöfartsfonden hindrade en återremiss af irendet, vittnar om en hänsynslöshet hos mivistören som, derest ej representationen å sin ida vet att intaga en fastare position, snart kall göra partiet allt för olika och väentligen rubba rätta förhållandet mellan folkepresentation och regering. Erkänslan mot mn förtjent ministöre för hvad den har utättat eger ock sina gränser, hvilka ej kunna ;fverskridas utan skada för vare sig den motagande eller gifvande. Och öfver båda, med iltigt kraf att för båda utgöra norm, att för åda utstaka rättens gränser och pligtens äg, stär en tredje: det är statens intresse, ationens värdighet.