Aftonbladet – 17 mars 1868, sida 2

örtjusande sätt. Både musik och libretto inderstödja här sångerskan och det må säras att det är omöjligt att finna en bättre k än hon, Här är en roll skapad för aristen och en artist skapad för rollen. Det ifall som skänktes fröken Nilsson vid slutet vf denna akt var så varmt, att hennes största medtäflare icke kunnat drömma sig ett varmare. Indåpendance Belges musikkritiker i Paris skrifver, efter att ha yttrat sig om den präkiga sceniska utstyrseln af operan i sin helet, följande: Vare det låvgt från mig att vilja det rinraste minska den triumf, som den unga deoutanten firade och så väl förtjenade, tvärtom erkänner jag att i närvarande stund finnes ingen enda artist, som skälle kunnat utföra on dylik roll; men detta medgifvet skall man också instämma med mig deri, att hela ramen kring denna uniqva scen, hvaraf fjerde akten bestär, är ett underverk af uppfinning, af dekorationer och sceniskt arrangement, oafsedt allt det utomordentligt vackra i de tre musiknummer hvaraf den utgöres och som sjungas af fröken Nilsson. Det är först ett andante, fullt af ljuf melodi: A vos jeuxz, mes amis, permeltes moi de grace, sjunger hon till landtfolket, sedan plötsligt fattad af ett smärtsamt minne sjunger hon denna ballad så djupt melankolisk alltigenom: Påle et blonde dort sous Teau profonde, slutligen nästan maskinmessigt hänförd af landtfolkets sympatier ärmar hon ett ögonblick deras dans och hon börjar sjunga denna aria, som framkallade en verklig storm af entusiastiskt bifall i hela salongen: Partagezs-vous mes fleurs. Dandtfolket flägsnar sig, Ophelia närmar sig flodbrädden ör att plocka blommor, man ser henne fördjupa sig bland buskarne och försvinna bland dem, och några ögonblick derefter ser man hennes kropp flyta midt i floden, med armarne lätt upplyftade, ur händerna falla ännu blommor, och på afstånd höres sängen af landtfolket, som återvänder hem. Detta är förtrollande. Afven detta bidrager till denna mängd, dessa högar af blommor, som kastades för sångerskans fötter; säkerligen blef hon denna afton en stjerna af första ordningen, hon inropades två gånger efter det ridån gått ned — något som är nästan utan exempel på Stora operan. I La Patrie för den 11 d:s heter det: M:ll Nilssons sköna solo, — ty hela 4:de akten består af en enda scen, upptagen af Ophelia, inom ramen af ett balett-divertissement, — hennes sköna solo, förklara vi, var af en obeskriflig effekt. Kompositören, hvars fantasi ända till denna punkt tyckes hafva varit bunden genom det Shakspeareska sorgespelets stränga inverkan, har här tagit sin fria, melodiska flykt, samt obunden och lekande ur sitt eget inre framtrollat den vackraste vals, som någonsin blifvit skrifven för sång. Denna vals förändras, löjet förvandlas i snyftningar, och det stackars bar net, som af försmådd kärlek blifvit vansinnigt, utandas sin elegiska suckan på det mest rörande och till hjertat innerst trängande sätt. — Aldrig har något bifall varit större, uppriktigare, enhälligare och mera förtjent, än det, hvarmed heia operasalongen helsade m:ll Nilssons debut på operan. Scenen var öfverhöljd med blommor, och hennes loge likaledes. Det fanns buketter i värde jemngoda med en juvel. M:ll Nilssons ofantliga framgång far icke komma oss att glömma m:r Faures, hvars talang ensamt var i stånd att triumfera öfver en så svar roll af er öfverallt så enformig kolorit som den dystre Hamlets.