Aftonbladet – 17 mars 1868, sida 2

— Christina Nilsson. Figaro skrifver ljande om vår landsmaninnas uppträdande såsom Ophelia: Man väntade med stor otålighet fröken Nilssons debut. Man sade redan, att den unga artisten gjort orätt i attlemna Thöatre yrique för en större scen, att hennes röst, förmåga och utseende ej lämpade sig för Stora operans ofantliga salong. Nu har Christina Nilsson gjört en lysande framgång, en sädan framgång, som trycker sin stämpel djupt på on artists lif. Vi veta ej hvad det skall vara r en roll, i hvilken hon hädanefter skulle misslyckas; i Ophelias är det omöjligt att inlägga mera behag, mera okonstlad finhet, mera utsökt kyskhet. De skarpare -accentuerade och rentaf våldsamma partierna i rollen voro ej de som hon bäst atergaf, de äftiga utbrotten af passion öfverensstämma ej med denna begrundande natur. Men artisten spred omkring sig, genom sin ungdom, sitt milda ansigte, omgifvet af långa blonda lockar, genom sin så att säga betänksamma liktion, genom sin förlägenhet till och med, ett oemotständligt behag. När hon sjöng sina kupletter i andra akten, trion tillsammans med Hamlet och drottningen i den tredje, var publiken temligen kall, men från det hon visade sig i fjerde akten hade hon vunnit alla hjertan, aflägsnat alla tvifvel. Denna långa vansinnighetsscen, så nde, så rik på olika uttryck: kufvad lek, frambrytande kärlek, öfverdrifven glädje, ohjelplig förtvifjan, denna långa scen gafs af fröken Nilsson med en beundransvärd uppfattning af de mest tvära, de mest oväntade öfvergångar. Hon hade verkligen alldeles förvandlat sig. Publikens uppmärksamhet slappades ej ett ögonblick och artisten, understödd at dennas deltagande sympati, genomgick lyckligt alla graderna i detta afgörande prof. Hon smalog, hon sjöng balladen, som så djupt anslog oss, hon brast ut i en sakta grat, liksom om hon verkligen genomgått den öfvergifna älskarinnans alla qval. Vid aktens slut blef hon framkallad, man ville se henne, ännu en gang se henne; man öfverhöljde med buketter the sweet maid, the jair Ophelia; alla händer klappade, alla ansigten strålade af hänförelse. Vi ha aldrig förr bevittnat en sådan ovation. TOpinion Nationale yttrar bland annat: Fjerde akten med vansinnighetsscenen talas, sjunges och spelas af fröken Nilsson på ett MM essens AO OK EDSSAME KIEL AN onestaÄLA