Aftonbladet – 13 mars 1868, sida 3

SYRE PER DIVA od BYRGMe Efter allehandaredaktionens inledning, ämnad att sauvera apparencerna af ett sjelf.Iständigt uppträdande, lemnas ordet åt en 1 I korrespondent som skrifver riksdagsbref till någon tidning någonstädes i Kalmar län. : Red. instämmer naturligtvis med den ärade talaren, som andrager, utom sväfvande för Isäkringar om sin egen frisinthet, diverse inI Isinuationer att de nyliberala skulle ville falla I honom i handtverket att lura bönder. Na turligtvis förstår ins. att korrespondenten må ste betrakta ett sådant tilltag såsom olofligt intrång i hans fiskevatten. Men korresponIdenten kan allt för väl lugna sig: det enfal-Idiga näringsfånget må, gerna för de nylibelrala, tillförsäkras honom såsom monopol. Han lärer ej bli fet deraf, om än till en tid något uppblåst, hvilket ju kan härma och tillsvidare, vid ljussken och för svaga ögon, föreställa naturlig politisk embonpoint. Oändligt bra tar det sig för öfrigt ut i denne politikers och författares mun att insinuera, att vissa onämnda personer skulle Iha för afsigt att på det demokratiska partiets axlar klifva upp till sin egennyttas eller ärelystnads mål. Typen af romartidens moraliska stränghet, Marcus Porcius Cato Censorius, var aldrig mera sublim i utbrottet af sin dygdiga harm! Jag öfvergår nu, hr redaktör, till det ur. sprungliga och ännu qvarstående hufvudskä Jet till allmänhetens missuppfattning af parti ställningen. Det är i två ord sagdt, det synliga chefskapet för landtmannapartiet som varit vällande till förbistringen. Man har naturligtvis haft svårt att tro på en demokrati, som tyckes stå under hr Arvid Posses ledning. Man har blifvit betänklig, n sett hr Schultzenheim, denne den reaktionära konservatismens miles gloriosus, som drömmer om ståndens återställande, intaga den ena, och en politisk nullitet, hr Kallstenius, intaga den andra af de två honnörsplatserna såsom partiets fanjunkare,. Man tvifiar slutligen på allvaret, när andre mannen i det synliga chefskapets brödraskifte befinnes vara hr E. Key, denne estetiserande politiker med stora ord och åthäfvor, men okända principer. Man har blifvit misstrogen mot partiet 1 det hela, emedan man alltför högt uppskattat de synliga chefernas betydelse, hvilken aldrig varit stor och för närvarande befinner sig i ett triste nedan. Man har i följd af detta misstag trott ingenting annat vara i fråga, än att de meniges tapperhet skulle åt generalerna eröfra deras ögons begärelse, den hete nu statsrådstaburett eller något annat. Denna missuppfattning har ej kunnat annat än stärkas vid betraktande af utskottsoch revisorsvalen, der kärnan af landtmannapartiet onekligen gjort sig medskyldig i grofva fel: för att ej stöta bort des. k. cheferna, af hvilka man påräknat en viss nytta, har man låtit dem handskas med valen så som de godt funnit. Och desse ha härvid följt itt hjertas lust, utan att märka att de, t. ex. genom att med en statsrevisorsplats belöna en Stockholnisrepresentant som saknar alla qvalifikationer derför, moraliskt taladt slagit en spik i sin egen likkista. Så har det falska skenet uppkommit. Men gå vi från de personliga frågorna — valen — till principerna, så finna vi någonting annat, nemligen att de synliga landtmannachefernas makt är på upphällningen. I dödsstraffs-frågan talade t. ex. hr Key för straffets afskaffande, men de verkliga, ;troende landtmännen följde honom icke, utan röstade för dess bibehållande. I frågan om civillistan talade hrr Key och Posse mot nedsättning, men den bästa delen af hvad man kallat landtmannapartiet var af motsatt mening. Och det, ehuru man på ett förberedande möte öfverenskommit — såsom N. D. Allehanda naivt bekänner — att utan diskussion bifalla hela det begärda beloppet. Det vill, med andra ord, säga: att partiet ej lyder de höge herrarnes ordres, och att de förberedande sammanträden, der de söka intumma sina värnepligtiga, endast äro repetitioner af en komedi, känd under de löjliga mötenas namn, Denna riksdag lärer näppeligen ända, utan att det styrande chefskapets makt är totalt slopad. Om det ej vore indiseret, skulle jag kunna anföra mycket nöjsamma exempel på den fasa, hvarmed vederbörande se detta resultat mer och mer närma sig. Att ett parti, som befinner sig i upplösningstillstånd, derföre att dess dugligaste elementer sprängt det och bildat ett nytt, skulle synas ha framtiden i sin hand, såsom N. D. Allehanda uttryckte sig i måndags, det är uppenbariigen intet annat än ett sådant der hojtande, hvarmed spökrädda personer pläga i mörkret söka hålla couraget uppe. Chefernas länga, bittills resultatlösa, vånda med utarbetande af ett nytt program, ,hvartill de skrämts af den demokratiska fraktionen och dess bekanta program, skall sannerligen ej länge rädda skenet. Ty denna demokratiska fraktion växer alltjemiöt. Den räknar inom sig personer, som under förre riksdagens oklara och ofullgångna partibildning utan giltigt skäl hänfördes till de gammalliberale, derföre att betraktarne nu en gang nödvändigt ville ha dem placerade på något håll. Men i de djupa lederna af hvad man kallat landtmannapartiet hemtar denna fraktion sin största numerär. Nikänner fullt väl, hr redaktör, hvilken fond af intelligens och frimodig patriotism finnes hos jordbrukarne i andra kammaren, hvilka bland ig räkna flere af representationens mest framstaende på en gång kapaciteter och kara terer. Det är sannt, att de eftersträfva lättnader för landets modernäring, att de vilja en billig fördelning på samtlige medborgare af åtskilliga bördor, som hufvudsakligen eller uteslutande hvilat på och nedtryckt en samhällsklass. Men är väl detta egnadt att väcka verkliga frihetsvänners betänkligheter; är det något som förtjenar, såsom stundom från den gammalliberala sidan sker, att karakteriseras såsom blott egennyttiga sträfvanden? Och finna vi ej hos desse samme män öppen blick och varmt intresse för de stora kulturfrågorna, för skolan, för religionsfriheten, för lagstiftningens humaniserande, för utvidgande af qvinnans rättigheter, 0. s. Vi Sådane män gå ej på allvar i sådane chefers ledband som de ofvannämnde — chefer, hvilka blott alltför ofta tiga eller sjunga falskt, när man i den politiska konserten kommer till de s. k. ömma tonerna. Det må visserligen vara, att dessa toner ej ligga rätt väl för de ifrågavarande herrarnes röst, men när någon, som vill sjunga första stämman, beträdes med en sådan brist, så inser ju hvar och en att han mindre är en sådan chef, som ett parti behöfver, än en sådan som — be-! höfver ett parti. Dan Insiatan är nn vännan DNA gam tratt