Aftonbladet – 13 mars 1868, sida 3

I(9A0, GLV VIL TIAOUGRYUD UUIJGH IUI UTV TIYTADE n talet om, att partier hvarken finnas eller böra 1 I finnas i värt land. De amoureusa knäppninI garne på denna qvint börjades med vanlig, öfverlägsen fingerfärdighet af andra kamma)rens ålderspresident. Talet, hvarmed han iI helsade kamraterna välkomna, gick på den 3 I bekanta riksdagsbönens melodi: att alla saYl ker i enighet, sämja och kärlek må utföras. Kammarens biskoplige talman spelade sedan då1 sitt helsningstal samma tema med några 44 variationer i strängare kyrklig stil. Och, hr ;I redaktör, i de dagarne just slod partiagitatio Dinen i sitt första, friskaste flor. Hvadan då ) dessa bedyranden, att man alls icke såg hvad Iman dock hade midt för näsan, ej visste hvad Iman ej kunde undgå att veta, att allt det il var irrbilder blott, som man sjelf dagligen Joch stundligen behandlade såsom de mest inI tressanta och mest känbara bland realiteter? 3 I Hvartill allt detta hokus pokus från de gammalliberale i förening med de konservative? I Naturligtvis derföre, att det sedan ett år tillbaka känts dem så tungt och så tomt, att veta sig vara undanskjutna från en ställning der de, åtminstone i egen ivbillning, haft hela -j Europas ögon på sig fästade. Man behöfde, Ylsanningen att säga, ro upp sig litet. Derför Jvände man sig med öppen famn till landtmannapartiet och ropade med en af rörelse vibrerande stämma: Soyons amis, Cinna ! Detta var nu, för att tala med Holberg, idel Bedemandsstiil. Mången benämner det Tobligata räfkrokar; jag vill kalla det diplomati, som ju är en af de mångahanda konsterna, om än icke precis en af de sköna. : Först och främst måste ju partier existera: Hlingen inbillar sig att de stora frågor, från I samhällslifvets snart sagdt alla områden, som Inu stå pa dagordningen, böra eller kunna be:;Thandlas såsom leksaker för ett jollrande kärIleksgnabb mellan konservativa af renaste vatIten å ena, samt afgjorda demokrater å andra sidan, mellan regeringsförmynderskapets afI gudadyrkare och sjelfstyrelsens vänner, mellan intoleransens vapendragare och religionsfrihetens förfäktare o. s. v. För det andra är det ett faktum, att partier finnas, som bekämpa hvarandra. Att ena dagen agitera på en partisammankomst, andra dagen plagiera Tegners profetia: Se, upp till statens nya tempel tåga Ej skilda flockar, men ett brödrafolk 0. 8. Vv. och under mellantiden såsom Nicodemus, om natten, behörigen instruera sin organ inom pressen, det är ju att ho två tungor i samma mun. Skada blott att man, sålunda utrustad med dubbel uppsättning, lättare — biter sig i tungan, än när man nöjer sig med en. Derföre säger också ordspråket: ärlighet varar längst. ! Låt oss nu se, hur lahdtmannapartiet agerade. I samma mån som förre riksdagen framskred, började allmänheten mer och mer ana, att detta parti alldeles icke i sin nuvarande skepnad är ett verkligt parti eller förtjenar detta namn. Med växande styrka M blef detta efter riksdagen från flere och flere håll uttaladt. Märk nu effekten häraf! De s. k. cheferna började bli oroliga, tyglarne : kändes halare och halare i deras händer, och de kunde ej undertrycka en frätande förkänsla af, att den stund kunde komma, då hästarne slete sig lösa från deras Xriumfvagn; och hvad i all verlden kunde det sedan gagna dem, om deras ovärderliga publicistiska penna lyckades ur fataliteten rädda de klatschande frasernas smällpiska? Att glädja sig åt smällen må nemligen vara möjligt för kuskar, som på gamla dagar lemnat sina bockar, men är det ej för förolyckade statsmän, som störtat ned från höjden af sina. l De första symptomerna af denna oro röjde sig fram på höstsommaren i en längre artikelföljd i Nya Dagligt Allehanda under titel, om vi rätt minnas, af Riksdagsbetraktelser.. Insändaren gick, med lifligare önskan än hopp, att i dessa artiklar söka en autentisk uttolkning af landtmannaprogrammets tretton satser (tre trosartiklar och tio budord!). Men, hur nyttigt det är att hysa förhoppningar med modifikation, det visade sig här, ty hur jag sökte, fann jag ingenting. Dock, hvad säger jag — ins. fann först och främst ganska mycket af ord, ord, ord. Tyskarne, som afhandlat alla möjliga ämnen, ha, som bekant, äfven skrifvit det fulas estetikp. Den borde i sanning ett kapitel vara egnadt åt det på innehåll tomma, 1 formen krystade och maniererade; åt den litterära produktion, som bär en smärtsam barnsbörds märken; åt anrättningar som kocken, vid brist på attiskt salt, kryddat med kräksalt. För det andra fann ins., som sagdt, vissa symptomer till en plötsligt påkommen försonlighet. Väl talades i hög ton om partiets ofantliga styrka; men när på det talet följde ett anbud i samma stil som Napoleons vid Moskva: ,Kriget må nu sluta, så bör det ej förundra, att Kutusoffs bekanta svar rann oss i minnet. Ett nytt symptom till benägenhet för underhandlingar röjde sig i den ströskrift om personer och principer, som i riksdagens n utgafs under landtmanna-presidiets höga auspicier.. Der lockades och bads; — litet hotelser kom ock med, men blott för att sätta spets, på de smekande bönernas brinnande sauce. Något som under förre riksdagen förbereddes, började nemligen nu träda i dagen, nemligen danandet inom andra kammaren af, hvad Ni, hr redaktör, ej längesedan kallade en yttersta venster eller, med andra ord, ett afgjordt demokratiskt parti, bestående af personer, af hvilka en del räknats till de gammalliberale, en del till landtmännen — båda med orätt, saken strängt tagen. Detta var för landtmannapartiets chefer så ytterst obehagligt, att de tillgrepo den utvägen att (i nyssnämnda ströskrift) framställa denna partibildning såsom en fint af några namngifna medlemmar af det gamla borgarståndet, nemligen hrr Blanche, Hierta och Stråle — bland hvilka visserligen den förste alltid varit känd såsom radikal, men den andre i ordningen är den försigtigaste bland de försigtige, och slutligen den tredje tycks enkom vara till för att i typisk fulländning visa, hvad man bör förstå med en gammalliberal. Och dessa tre skulle ha samarbetat det demokratiska programmet! Att komma med ett sadant påhitt är mer än ett fel, det är — jag behöfver icke säga hvad. Emellertid, ni ätt nöd är för handen, torde väl en nödlögn också kunna få gå, med mycket annat; på nödvärnsrättens räkning. Ja, nöden ökas i den mån desertionen från den stora armån tilltager; gerna medgifves Anal att dan uvutcsigton ä va hnaonalig att mun: area ÖV W Ö Ö Ör r— OO I RA