Aftonbladet – 12 mars 1868, sida 3

ende af lämpligt antal erfarne, sakkunnige och ojäfvige män, med uppdrag till dessa att efter inhemtad noggrann kännedom om de Norrländska skogsförhåliandena i allmänhet, samt om kronans och öfriga under allmän vård och uppsigt i norra provinserna varande skogar isynnerhet, och efter öfvervägande af alla de omständigheter, rättsoch lokalförhållanden m. m., som på skogshushållningen och deraf beroende industriel veksamhet i essa provinser ega inflytande upprätta och om öjligt före nästa riksdag till K. M. afgifva fullständigt utlåtande samt försla till lämpliga lagbestämmelser och behöfliga författningsstadganden för åstadkommande af en förbättrad skogshushållning i de norrländska provinserna, samt bästa sättet att bereda kronan den inkomst, som af skogarna kunde förväntas o. s. v. Utskottet har hemställt, att motionen ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Diskussionen öppnades af motionären sjelf, som med stor sakkännedom meddelade åtskilliga upplysningar om skogsväsendet inom de norrländska provinserna, särskildt i afseende på det län, hvars styresman han är. Han gjorde några anmärkningar mot de sednast och blott för ett par år scdan utkomna skogsförfattningarne, visande hurusom genom stubböres-afgiftens upphörande betydlig förlust tillskyndats staten, utan att detta i någon väsentlig mån ländt nybyggesoch kronoåboerne till gagn, såsom afsedt varit, enär fördelarne deraf förnämligast kommit sågverken tillg0ooo. I Westerbottens län ensamt uppskattade talaren den kronan härigenom förorsakade årliga förlust för år 1866 till 20,290 rdr rmt. Författningarne medförde äfven en högst ojemn utsyning, hvilket uppmuntrade till skogsåverkan, enär de härigenom lidande ansågo sig ega en viss rätt att å olaglig väg se sig till bästa. Äfven påpekades den orättvisa, som föranledes af den, enligt k. skrifvelsen af den 11 Maj, till utstämplingsmannen utgående ersättning per dag. En utsyning af några få träd för en mindre by blefve ofta lika dyr som en utsyning af 1000 träd för en större by, så att en del fick betala mer än 35 öre per träd, under det att andra nybyggesoch hemmansåboer utgåfvo endast 1 öre per träd i utsyningskostnad. Dessa och många andra missförhållanden, föranledda af författningarne, voro i Norrland allmänt bekanta, och talaren ansåg det vara tid på att vidtaga förändri ti. För öfrigt framhöll han omöjligheten för jägeribetjeningen att hålla någon vård och kontroll öfver kronoparkerna, då dessa lågo i små lotter, omgifna af hemmansegarnes skogar, utan att gränserna ens voro emellan dem upphuggna, omnämnande talaren hurusomien socken funnos icke mindre än 120 sådana små kronoparker, liggande på olika ställen. Att bevaka skogarne vore sålunda en omöjlighet för jägeribetjeningen, helst virke, åverkadt på kronoparkerna, om det öfverfördes på angränsande hemmansegare tillhöriga skogsmarker icke vidare af kronobetjeningen kunde tagas i beslag. Det vore derföre nödigt att genom utbyte eller lösen af skogsområden åstadkomma sammanhängande skogsmarker, på hvilka jägeribetjeningen kunde bosätta sig. I afseende å flottningsväsendet förmälde talaren vidare, att många missförhållanden härvid egde rum, som han dock ansåg onödigt vidröra, då dessa vore allmänt kända. Frih. C. A. Raab, som ansåg olämpligt, att mo-: tionen remitterats till statsutskottet, understödde : motionären, liksom hr Odelberg, hvilken ansåg ti-): den vara inne att vidtaga kraftiga åtgärder förl1 skogsförödelsens hämmande i Norrland. Hr Wiern fann det vara mindre lämpligt, attl riksdagen toge initiativet i denna stora och ge-l4 nomgripande fråga, då man kunde vara öfverty-: gad om, att regeringen med den uppmärksamhet 1 som den egnade åt denna angelägenhet utan nå-4 gra påminnelser från riksdagens sida, skulle fram1 lägga det förslag och vidtaga de förändringar il: författningarne, som omständigheterna påkallade. ! Grefve C. G. Mörner sade sig i allmänhet eji vara någon vän af skrifvelser från representationen till regeringen, men i afseende Å nu förelig-1 ande angelägenhet ville han understödja förslaget ) härom. I den omständigheten, att frågan var sål or och vidtomfattande, kunde han ej, såsom den 1 föregående talaren finna något skäl för att icket låta en skrifvelse. Att besvära regeringen meds lylika i småsaker vore öfverflödigt, men denna sak t kräfde åtgärder från representationens sida. Ville: man vänta på att regeringen toge initiativet kunde : man få vänta länge nog, då regeringen helt nyss!l jelf utfärdat de författningar som nu behöfde föri a 1 ( t 1 D D t 1 j t indringar, och kanske ej vore särdeles angelägen utt medgifva de begångna misstagen. Betraktade man de ifrågavarande författningarne såsom ett tamente af en stor statsman, såsom ett noli me ngere, hade man tillräckligt med hans öfriga tamenten. I detta afseende vore man åtminstone ej bunden af någon traktat. Man behöfde cke heller vänta på prof af dessa författningars verkan, ty man läste dagligen i våra tidningsblad prof derpå, och för sin del fann talaren den omständigheten utgöra ett mer än tillräckligt bevis vå nämnde statsmannavishet, att författningarne illäto försäljning för kronans räkning af virke på wuktion, der blott en spekulant fanns. Hr Schartau klandrade, att statsutskottet be-ls vandlat motionärens sakrika och vigtiga för: I vå sätt som skett. Frih. Silfverschöld ansåg,i c ret med hr Wern, att man borde afbida tiden,s ills regeringen Hjelt toge initiativet. Frih. Sprengt-s orten understödde motionen, omförmälande att en ; Vv a lylik komitå blifvit i Norge för några år sedan vedsatt, samt att den utredning nämnde komite wägabragt, medfört mycket gagn. Frih. Tersme-la len ogillade äfven statsutskottets förfarande, an-la eende att utskottet ej gifvit svar på tal, då mo-s ionen afsåg några andra förhållanden, än statsut-V kottet i svaret omförmält. Den vunna erfarenhef en talade högt för åtgärders vidtagande, för attjr jota det kräftsår, som här förefunnes. n Motionären önskade det amendement till sitt för-t lag, att en summa af 10,000 rdr måtte ställas till ls egeringens disposition till bestridande af kostnalerna för komiten. Grefve Hamilton ansåg dend mständigheten hufvudsakligen tala för en skrif-sl elses aflåtande till K. M:t, att knappast någon s nda person funnes i landet, som ej ansåge enn ösning af denna fråga genom representationens si nellanträdande företrädesvis nödvändig. Hr Arrhe-a vius anmärkte mot de talare, som försvarat ut-)r kottets hemställan och såsom skäl derför bland s! nnat anfört, att de hyste betänkligheter mot att fi u vidtaga ändringar i fattningar af så färskt tj latum, hvilka ännu icke i all sin stränghet blifvit n illämpade, hvarföre man äfven borde afvakta tiden, a ills verklig erfarenhet vunnits, att det vore omöj-e igt att i all gin skärpa tillämpa dessa författnin-n r. Den upprörande erfarenhet man redan hade s r ögonen vore till b rih. A. CO. Raab önskade få höra chefens för ; EF kogsförvaltningen yttrande, omförmälande till benötande af den mening, som under diskussionen ittalats, att det vore långt bättre att göra krono-si arkerna till enskild egendom, än att med nuva-d författningar bibehålla dem åt kronan, attfi ök härmed gjorts på Öland, hvilka dock ut-T lit mindre lyckligt, enär kronoparkernas öfver-t: åtande åt enskilde endast föranledt skogens för-t: idande, emedan den sköflade skogsmarken blifvit sl tt ofruktbart sandfält. På samma sätt hade detlv vått i Westergötland. Hvarje uppskof medförde b kada för det närvarande och framtiden, och hyste få jan för sin del den vissa öfvertygelse, att regerina en skulle lyssna till representationens önskan, om fi jenna tydligt uttalades. Frih. ka Jaglas fann det mot författningarner ittalade klander mindre befogadt, då det i en fråga t f sådan beskaffenhet vore lätt att begå något t nisstag och svårt att träffa det rätta. Detta borde ic illigtvis ej föranleda till ett så bestämdt ogillande, I d om åtskilliga kammarens ledamöter uttalat, helst d let ej kunde förnekas att ifrågavarande författ-v ingar äfven verkat godt. Genom dem hade nemd igen erfarenhet vunnits och förhållanden laggts iF lagen, hvilka förut ej varit kända. Åsigterna si unde vara olika ien så vidt omfattande fråga, och 1: rodde sig talaren ej träda grannlagenheten för nära, n lå han öppet yttrade den mening, att de stad-d randen författningarne innehöllo ej voro i allolf ämpliga. På sin ståndpunkt ansåg han det vara!N ätt att understödja motionen, och skulle han anse av let lyckligt om nedsättandet af en komit6 kundek eda till det önskade målets uppnående Det vore ic tt å nt, att stubböresafgiften up; a