Aftonbladet – 12 mars 1868, sida 2

Den ryska tidningspressen har förstått att förskaffa sig ett ord med i laget rörande frågor af europeisk omfattning. Genom framskjutandet af den slaviska frågan och genom att låtsa taga under armarne alla möjliga slaviska nationaliteter i grannländerna har den vetat att erhålla en viss betydelse för dessa länders politik. Preussen, Turkiet och Österrike, isynnerhet i senare tider det sistnämnda landet med sin talrika slaviska befolkning, känna nogsamt att den ryska pressen redan har samt sträfvar efter ett annu större inflytande på en del af dessa staters befolkning. Den går härvid ganska konsiderationslöst tillväga i det den icke gör sig några skrupler öfver att inför sin mer eller mindre obildade publik blanda bort och förvränga historiska och politiska fakta samt framställa dem i en sådan dager, att ett för de ryska intressena direkt eller indirekt gunstigt resultat blir konseqvensen af framställningen. Så har nu under Ippet af de senaste par månaderna en af den ryska pressens mest betydande organer, Moskwa Underrättelser, med mycken ifver angripit påfvens verldsligä makt. Det antiryskt sinnade katolska presterskapet i Polen är en nagel i ögat på det ryska bladet och det tvekar icke att — sinnrikt nog — sätta yxan till sjelfva roten. Derföre får nu påfven sitta emellan. Ryssland handlar härvidlag naturligtvis ingalunda af allmänt kulturintresse, utan såsom man kan se af en artikel i hr Kattkoffs tidning (n:r 24), ur hvilken vi här meddela våra läsare några satser, endast och allenast för sina egoistiska syften. Den ömma punkten är i föreliggande fall Polen och det polska presterskapet. Det nyssnämnda bladet uppvaktar med följande sofistiska betraktelser: Grundande sig på de fördomar, som ännu i denna stund äro trosartiklar i vestra Europa, qvarstår satsen om okränkbarheten af påfvens verldsliga välde, såsom varande en af den politiska ordningens i Europa hörnstenar. Denna teori har många vänner. Tillochmed män af så stort snille som Thiers och Guizot samt koryfeerna ibland Englands tories hylla denna tro. Men man behöfver icke fördjupa sig i historien för att visa att hela denna teori är en paradox. Man behöfver endast fästa uppmärksamheten på dagens händelser samt följa med språket och handlingarne af det romerska hofvets organer och agenter, för att öfvertygas om att en af de förderfligaste följderna af den andliga maktens förening med en verldslig består deri, att påfven-suveränen derigenom göres till revolutionens mäktigaste väckare och anarkiens farligaste uppmuntrare. Den bedröfliga roll, som det romerskt-katolska presterskapet åtog sig under det senaste polska upproret, och som det åtog sig med det romerska hofvets begifvande och på dess föranstaltande, är ett allmänt kändt faktum (sic!). Genom kejs. kabinettets officiella dokumenter är till fullo bevisadt, att från sjelfva början af de polska oordningarne år 1861 en stor del af det romerskt-katolska presterskapet med hemlig list samverkade till upprorets förberedande; avt vid en af detta kleresis sammankomster, år 1862, det enstämmigt beslöts att underhålla vänskap och solidaritet med insurrektionspartiet,, och slutligen att mer än 500 romerskt-katolska prester, på domstolsväda blifvit förvunne att omedelbart och materielt ha deltagit i den polska resningens blodiga uppträden. I samma dokument är visadt, att romerska hofvet, ehuru det icke öppet gillade upproret, dock uppmuntrade, för att icke säga upp-, väckte detsamma. På kejs. regeringens enträgna j framställning i ämnet svarade kardinal Antonelli: Den helige fadren gillar konfidentielt icke det polska presterskapets förfarande, men det är honom omöjligt att öppet uttala sig i denna fråga. Men vid anblicken af den europeiska koalitionen till förmån för det polska upproret och förmodande att denna koalition skulle ckrossa Ryssland, apphörde det romerska bofvet med sitt konfidentiella ogillande och påfven-kejsaren, öppet hylande den polska revolutionen, tvekade icke att högtidligt uttala de mest oförtjenta och kränkande eskyllningar mot Ryssland och dess kejsare: