Aftonbladet – 9 mars 1868, sida 2

slutligen tvenne visor Tillegnan och Uplandsflickan, af vår beundrade och vördade tonskald, Adolf Lindblad. Att dessa begge småsaker af ett stort snille, hvilka förr icke i konsertsalen hembjudits allmänheten, nu sjöngos för tacksamma åhörare, och att de af fröken Walin gåfvos på ett sätt som var dem värdigt, behöfver ej sägas. Om någon gång hennes sällspordt fylliga och mjuka stämma klingat under bättre disposition, segrade emellertid nu såsom alltid föredragets okonstlade och själfulla skönhet. Fröken Walin mottogs och belönades med auditoriets lifliga erkännande. Fru Michaöli illustrerade konserten icke blott med den: ariett ur Romeo och Julia, som programmet utlofvade, och som lemnade sångerskan rikliga tillfällen att utveckla den koloraturens och det eleganta föredragets lyx, hvari hon söker sin Yike, utan hon ersatte derjemte godhetsfullt ett af de uteslutna numren med tvenne norska visor af WinterHjelm och Kjerulf. Af fröken Harling och hr Willman fick man höra Adinas och Dulcamaras duo ur sista akten af Kärleksdrycken, och en herrlig trio af Beethoven för piano, violin och cello utfördes med godt samspel af hrr Hägg, Ölander och Andersen. Åf särskildt intresse var Stenhammars högstämda kyrkoaria: Denne är min käre son, som med framgång återgafs af en musikälskare, hvars präktiga tenor innebär goda löften; äfvensom hr K. Almlöfs föredrag af Saphirs qvicka sololustspel, som hos publiken framkallade den lifligaste munterhet.