Aftonbladet – 9 mars 1868, sida 2

MUSIE. Halevys storartade arbete, Judinnan, tyckes, att döma af det lifliga bifall, hvarmed snart sagdt hvarje framstående nummer i operan belönas, fortfarande af mången omfattas med varmt intresse. Vi hafva redan mer än en gång sökt närmare redogöra för innehållet och betydelsen af detta konstverk, som onekligen i flera hänseenden förtjenar aktningsfull uppmärksamhet, och i en och annan detalj röjer mäktigt gripande snillekraft i förening med sällspord sjelfständighet och djupt allvar; men hvad vi gerna upprepa är att det sätt, hvarpå operan här utföres, är i hög grad tillfredsställande och skulle hedra hvilken som helst bland Europas större scener. Rachels parti hörer visserligen icke till fru Michaölis triumfroller, då hennes konstnärliga skaplynne föga öfverensstämmer . med denna bild, öfver hvars drag maöstron hopat så många och så dystra skuggor. Erkännas bör emellertid att den utmärkta sångerskans dramatiska hållning äfven i denna roll under senare tid vunnit icke obetydligt, likasom att den ojemförliga stämman i ett och annat nummer af Rachels parti uppenbarar nästan ännu mer än vanlig trollmakt. Hvad beträffar hr Arnoldsons Eleazar är det med beundran vii denna roll finna konstnären utveckla en liflighet och kraft, säkerhet i karakterens teckning och finhet i nyanserna, som hos honom icke hörer till ordningen för dagen, likasom den svårligen kan afvinnas de älskareroller, som gemenligen honom tilldelas; och hr Willmans Brogni tveka vi icke att erkänna såsom ett mästerstycke, hörande fill det mest helgjutna, han under sin skiftande verksamhet såsom skådespelare hittills utdanat. Dessa begge artisters och operans erkända glansnummer, den berömda duon i fjerde akten, är en konstnjutning af synnerligen rikt värde, äfvensom den scen i utidra akten, hvarunder juden köpslagar om det smycke, som beställes af Eudora, förtjenar att framför andra uppmärksammas. Afven birollernas representanter göra i förhallande till uppgifter och resurser allt hvad man af dem billigtvis kan fordra, och styckets lyriskt-dramatiska hållning. motsvaras värdigt af den med omsorg vårdade, stundom praktfulla mis-enscenen. En sådan, grupp, som den i operans förfärande slutmoment, vittnar i sanning om nit och insigter hos anordnaren, och man är honom dubbelt tacksam emedan han förstått att mildra effekten utan att förringa den. Fröken Amalia Walin hade på sin konsert, lördagsaftonen i La Croixs salong att fägna sig åt ett särdeles talrikt auditorium, och, ehuru; med anledning af sjukdomsfall, programmet måste ändras så att åhörarne gingo miste om Gounods berömda Serenad likasom Trio och Qvartett ur den hos oss af månfn hfligt efterlängtade operetten Romeo och ulia af samme maöstro, var emellertid det återstående af soirgens utlofvade innehåll, äfvensom den ersättning som vanns för förlusterna, mer än nog att tillfredsställa allmänheten och hälla hennes intresse vid makt. Den, frejdade konsertgifvarinnan utförde sjelf Händels välkända aria ur operan Rinaldo, en komposition af storartad skönhet så i sång som ackompanjemang, och som i begge hänseenden med mycken förtjenst återgafs, yilare — i förening med hr R. Walin eli metytiskt. Vehagfull uy A Vönizetti, samt