Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 3

Inbjudning till subskription för Bondehögskole-fonden. Det har i våra dagar blifvit en så godt som obestridd sanning, att folken, för bevarande af nationel sjelfständighet och borgerlig frihet, ha att söka sin mäktigaste bundsförvandt i en allmänt utbredd folkupplysning. Isynnerhet har för de små nationerna, hvilka, för att kunna bestå mot den materiella öfvermakten, måste för: sig med alla till buds stående moraliska hjelpmedel, frågan om folkbildningens höjande blifvit, snart sagdt, en lifsfråga. För att hon skall kunna motsvara denna höga uppgift, måste dock denna bildning vara af äkta art, det vill säga, ej inskränka sig till de torftiga elementer som den vanliga folkskolan meddelar, ej heller bestå i några löst påhängda minneskunskaper, utan hufvudsakligen vara en sådan, som visar sig i en vaken och kraftig nationalanda, i ett medborgarsinne, som är mäktigt af uppoffringar för allmänt väl, i förädlade böjelser samt i ett upplyst och sjelfständigt tänkesätt. Att en folkbildning af denna art äfven hos oss är ett trängande behof, kan ej ha undgatt någon tänkande fosterlandsvän. Frågan blott: huru skall hon kunna förverkligas? Den svenska folkskolan har utan tvifvel under de senare åren, i afseende på den rent elementära undervisningen, ej obetydligt höjt sig, och skall säkerligen, isynnerhet i den vidare utveckling, hvaraf hon är mäktig, kunna blifva en god grund för en verklig folkbildning; men att hon ej i sin nuvarande gestalt kan utöfva något direkt inflytande på framallandet af det slags folkbildning, hvarom ir är fråga, är sjelfklart. Lika litet torde i detta afseende vara att vänta af de högre folkskolor, som på ett och annat ställe i landet blifvit anlagda som ett slags högre afdelning af den egentliga folkskolan. Båda sakna nemligen, till följd af hela sin inrättning, de vilkor, hvarunder en bildning af den nämnda arten kan bibringas. Ega vi således ännu ej hos oss sjelfva några läroanstalter, som kunna motsvara behofvet i detta afseende, behöfva vi likväl ej kasta blicken långt bort för att finna förebilder till sådana. Vårt grannrike Danmark eger redan sedan ett par tiotal af år en art at folkskolor, som genom sitt syfte, sin inttning och de vunna resultaterna äro förtjenta af vår största uppmärksamhet. Det är de sa kallade Folkehöiskolerne. I dessa skolor, som blifvit stiftade af föreningar eller af enskilde, med understöd af allmogen sjelf, samt nu, till ett antal af öfver ett halft hundrade, finnas i alla delar af landet, sker undervisningen till hufvudsakligaste delen genom fria föredrag. Eleverna, unga män af allmogen från 17 å 18 till 30 års ålder och derutöfver, få der tillfälle att förvärfva sig insigter i alla de ämnen, som tillhöra en fosterländsk och medborgerlig bildning. I en del af dessa högskolor söker man äfven meddela dem åtskilliga för jordbrukaren nödiga praktiska insigter; men i dem alla går undervisningen i främsta rummet ut på att väcka själslifvet, nära och stärka fosterlandskänslan samt ingifva kärlek för allt stort, godt och skönt. För att den unge jordbrukaren ej skall dragas från sin egentliga sysselsättning under den tid af året då hans armar bäst behöfvas i hemmet, är undervisningen för karlar i dessa högskolor förlagd till vinterhalfåret. Hela deras inrättning är föröfrigt sadan att eleven, långt ifrån att af skolan dragas från landtmannens yrke och enkla lif, der tvärtom lär sig att högre akta dem båda. Skolorna hvila ytterst på det förtroende de lyckats vinna hos folket. Det är till allmogens gagn de blifvit inrättade; det är ock hos den de funnit sitt förnämsta stöd, liksom det är genom dess bidrag de upprätthållas. Föröfrigt äro de fria anstalter, fullkomligt oberoende både af staten och kommunerna. Då deras verkningskrets är en hel annan än de allmänna folkskolornas, uppträda de ej i något slags antagonism till dem; tvärtom erkänna de tacksamt att de i folkskolorna ha en af sina nyttigaste bundsrvandter, och ha rikligt återgäldat det understöd de från dem erhållit genom den mera lefvande anda de meddelat åt undervisningen i dessa skolor. En annan sida af de danska folkskolorna som förtjenar en synnerlig uppmärksamhet är det tillfälle flere bland dem om sommaren lemna unga qvinnor på landsbygden att erhålla undervisning i de ämnen som för en god qvinlig bildning äro hufvudsakliga. Hvilket stort fält här öppnar sig till utbredande och befästande af en lefvande folkbildning skall ej undgå någon. Då de flesta af dessa skolor först under de senare åren uppstått, kan man visserligen ännu ej hänvisa till några bestämda allmängiltiga resultater af deras verksamhet. Man har dock märkt att i de trakter, der sådana skolor af något äldre datum finnas, allmänandan blifvit vaknare, sinnet för ädlare sys selsättningar mera utbredt samt i allmänhet en större lifaktighet både i offentliga och enskilda värf gifvit sig tillkänna. Alldeles otvetydigt ha dock högskolans verkningar visat