Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 2

ig, stödd på ena armen, och lyckades slut ligen stiga upp. Säg honom att du sett hans moder dör upprätt på sina fötter, staammde hon. Hans förbannelse träffade henne, men döden är ej så stark som han trodde. Jag skulle strida med honom ansigte mot igte — men en sons förbannelse — hvem förmår bära den! Hon vacklade hit och dit, slog ut armarne, försökande att hålla sig uppe, med föll hastigt ned på sin buffelhud, stel och död. Hela denna dag ljöd en sorgesång genom ruinerna af drottningens palats. Den lilla skaran, som af sin höfdings ord för alltid bannlystes från indianstammen, begrafde sin drottning och strödde aska på hennes graf; sedan satte de sig i tålig smärta omkring den. Men då stod Thamerou framför dem. Gamle män, sade hon mildt men allvar ligt, sitten ej länge i askan af min faders boning och i hans förbannelses ödemark. Giengwatah skall lyssna till Catharine Montours dotter, då hon säger honom alla de ljufva ord hennes älskade moder lemnade efter sig här. Samlen den torkade frukten och kornet i era hyddor och följen mig till de stora vattnen, der värt folk planterar unga träd och bygger nya boningar. Indianerna uppstego under tystnad och gingo bort. Medan de hopsamlade sina förder upphörde sorgesängen, men då de stodo rdiga att draga bort och Thameron ställde sig i spetsen för dem, började den dystra klagosangen åter och spridde sig utåt sjöstranden, drog längre och längre bort, hördes allt svagare, allt djupare in i ödemarken, tills slutligen en susande vind flög bort med den sista tonen deraf. Slut.