Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 2

Slatligen fick hon det besynnerliga infallet att Butler icke frivilligt qvarlemnat henne i England. Han hade ju ofta förr blifvit så oväntadt kallad till strid att han ej haft tid att underrätta henne derom. Månne det var på samma sätt nu? Hon ville ej trc annat; i sin oändliga kärleks tillit ville hor ännu tro på honom. En morgon, då Mary som vanligt gick upp till systern för att försöka trösta och lugna henne, fann hon rummet tomt. Thamerou hade om natten lemnat Ashton och följt sin make. Hon for öfver oceanen tillbaka till sitt eget, sköna, vilda land. Hon hade hört att Butler var i Mohawkdalen, åter i spetsen tö1 sina indianska, trupper, och dit styrde hon sina steg. Öfverallt der en strid hade stått eller en skara vildar samlat sig, kom hon i andlös brådska, sökande den man, som förskjutit henne. I Oktober 1781 befann sig den stackars indianskan vid stranden af en flod, djupt in i urskogarne, åtföljd af ett par tre vildar, som blifvit skilda från hufvudstammen och voro glada att få beskydda höfdingens dotter. Under dagens lopp hade en skärmytsling egt rum på flodens stränder) och Thamerou hade fätt veta att Butler förde befälet öfver indianerna. Utan en tanke på den fara hon sjelf skulle löpa dervid, fortsatte hon sin väg efter ljudet af gevärssalvorna, till dess skogarne fylldes af mörker och köld, nattens förebud. Vinden susade genom skogen och skakade vissnade löf från trädens kronor, men genom prasslet deraf hördes skarpa vingslag, ett tassande af smygande fötter och vargarnes ilskna tjut öfver att blifva oroade af menniskors annalkande. Framför Thamerou och hennes lilla sällskap låg en djup dalgång, full af mörka skuggor; ett svart moln af korpar sväfvade derötver. Thamerou red fram till branten och lutade sig öfver hästens hals för att se ned i dalen. Från närmaste klippa, kring hvars fot slingrade sig en liten bäck uppflögo trenne korpar. flaxade iftigt omkring henne och satte i ett träd, hvarifrån. de harmset åsågo hener