Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 2

Ett par gamla betjenter, som hittills hållit sig på afständ, närmade sig nu småleende och gråtande på en gång. Vår husbonde — ack, vår husbonde har kommit åter! Butler bleknade; marken tycktes honom rulla undan hans fötter. Hvem är ni och huru kan denna krokryggiga hexa ega någon rättighet till Ashton? fragade han. Jag är grefvinnan Caroline af Granbys laggifte make, svarade Varnham; pi ser att allt folket här igenkänner mig. Det göra vi — det göra vi alla — hvar och en! ropade tjenstefolket med en mun. Hans hår har blifvit gr ått och hans panna är icke så jemn; men han har qvar sitt småleende och sin hjertliga blick liksom för Gud välsigne husbonden! Och I skolen igenkänna detta ansigte ocksån, sade Varnham och aftog Marys hatt så att de guldfärgade lockarne svallade ned öfver hennes axlar; det är minh dotter — det är lilla Mary. Tjenarne började gråta; några höljde sina ansigten, medan andra ging fram för att ömt och vördnadsfullt be ada den unga grefvinnans sköna drag. Den gamla hushållerskan nedsjönk. på knä och drog Marys hufvud ned till sig, derpa såg hon frågande upp på Varnham. Han förstod hennes mening och visade, till svar, på sin dotters djupa En högtidlig tystnad uppstod; ingen gjorde härefter nägra frågor. Allvarligt och lugnt, iksom om hon återtagit en angenäm pligt, mottog den unga grefvinnan af Granby den rang och rikedom som tillhörde hennes börd. Hennes far hade tillbragt nästan halfva sitt lif i arbete och mödor, för att bland vildarne införa civilisationens gnelser. Men både han och Mary funno ett ännu rikare fält för sin verksamhet och välvilja i nödvändigheten att efhjelpa det onda som civilisationen medfört och latit inrota sig på detta präktiga gods. Medan Edward Clark skötte egendomen och hans unga hustru med sin skönhet och glädtighet spridde munterhet och behag iden