Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 2

— En ovanlig qvinna. I Söderköpings Tidning för den 4 Mars läses: Uti Mogata församling på Gottstens egor, begna nästan blott en halt mil från Söderköping, efver en 45-årig ogift qvinna, vid namn Maja Lisa Bentgsdotter, som genom sina fegenheter i 20jår varit mer än ovanligt föremål för samtal, men som isynnerhet under de senare åren, genom stortad välgörenhet mot församlingens folkskola, ojort sig förtjent af allmän tacksamhet. Hvad man vid besök hos henne först varseblifver är hennes sparsamhet och flit, båda gränsande: ästan till det otroliga. Detta oaktadt är äfven sparsamheten aktningsvärd, ty den visar sig endast umbäranden för hennes egen person. HFliten är, och har alltid varit så ytterlig, att liknande exompel knappast någorstädes står att finna. 5 lriftiga personer bruka vanligen vara af ett ifrigt och skarpt sinnelag, men så är icke förhålandet med henne. Hon är tvärtom mer än vanligt tyst, stilla och mild. Genom hennes två mnda sätt att hushålla har hon lyckats förvärfva en för en sådan qvinna icke ringa förmösenhet. Hvad som dock gifver henne verkligt värde är, att hennes oerhörda flit och förvånande umbäranden icke egentligen afse fördelar för henne elf. Besparingarne användas nemligen till välörenhet. Hennes gåfvor till Mogata församlings folkskola, och särskildt till fattiga barns beklädnad, äro gana betydliga, uppgående till icke mindre än 7500 riksdaler, hvarat 3500 (utgörande värdet af hennes lilla del i fastighet, det enda som hon ärft), skola utgå efter hennes död. Återstoden, 4000 rdr, har hon redan lemnat i kontarter. För hälften af denna summa har hon väl förbehållit sigZ proc. ränta under sin lifstid, men andra hälften, således 2000 rdr, har hon skänkt utan alla vilkor, nekande till uppmaningen att en för denna summa taga ränta under sin lifstid. En gåfva af 7500 rdr, hvaraf 2000 rdr genast, kan i sanning kallas stor, då den är gifven af en så sparsam qvinna, att hon t. ex. vid upptagande af säd (kärfbindning) går barfota i stubbåkern, så att fötterna blöda, emedan hon anser sig icke hafva råd att slita sina kängor. Långtifrån att klandra en så utomordentlig sparsamhet, hvilken föröfrigt helt och hållet är hennes ensak, kan man vid nogare eftersinnande ej annat än värdera den, då en nemligen ställes i sammanhang med hennes välgörenhet, ty denna får just derigenom ett vida högre värde. Ytterligare förhöjes den genom den blyghet och anspråkslöshet hvarmed gåfvorna blifvit gifna och som torde hafva haft sin anledning i den verkliga längtan hon har, att få lefva så alldeles obemärkt som möjligt är. Hon, om någon, gör det goda endast för det godas egen skull, aldrig för att dermed lysa. Tanken på ett så elt sinne, en så verklig godhet, kan ej annat än ärma hjertat och väcka lifligt intresse af högre art. Det är också i känslan deraf, som denna lilla uppsats tillkommit. Sistl. fettisdag gafs för den originella qvinnan en festmiddag vid Hösterum, till hvilken åtskilliga Mogataboer voro inbjudna af major Ekenstam, som då, vid föreslåendet af hennes skål, sökte gifva henne den ära henne tillkommer. Endast med svårighet hade man lyckats förmå henne att vara närvarande. För att fullständiga hennes karakteristik, vill man nämna att hon alla sönoch helgdagar går till kyrkan, och då icke sparar sina kängor. Hon har haft många friare, men icke någon som hon trott sig kunna lefva lyckligt med. Till växten är hon liten och spenslig. Spinning af ull för hand på s. k. långrock, har varit hennes hufvudsakligaste sysselsättning. Flertalet i församlingen har för detta ändamål anlitat henne, ty hon har spunnit icke allenast utmärkt väl, utan också för godt pris. Och likväl är det genom detta i vår tid så ringa vinstgifvande arbete, som hon samlat sina betydliga besparingar. Större seger ha väl flit och sparsamhet aldrig vunnit. När härtill kommer en storartad välgörenhet, utöfvad med den allra största anspråkslöshet, lärer en enkel berättelse om ee