Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 3

efter brottet, lika mycket ogillar jag dess utsträckning ända derhän, att det gör dödsstraffets tillämpning till er smakfråga hos domaren, såsom nu är händelsen. Pen själavanda, hvaröfver den milde konung Oscar klagar i sin afhandling om strafioch straffanstalter och hvaruti regenten ock hans rådgifvare försättes vid valet emellan em medmenniskas lif eller död, har ma till största delen blifvit öfverflyttad på domaren. Då man nu hör röster höja sig för den mening att det icke är brottets beskaffenhet, dess större eller mindre grytnhet, som bör bestämma domaren vid valet emellan Hf och död, utan den omständigbet om samhällets väl för tillfället kan kräfva ett sådant offer, så inser man mer än väl att det vigtigaste af allt — en menniskas lif, i månget fall är beroende på godtycke; och jag hemställer om detta kan vara rätt. För dödsstraffets bibehållande fberopar. man äfven den omständighet att, om det afs affades, en lifstidsfånge, som beginge mord, skulle bli strafflös; och jag medger att detta är det tyngsta skälet; men fängelset har många grader, och man kan göra det så tungt och svårt att det kan försona äfven det svåraste brott. Dessutom bör ej lemnas utan uppmärksamhet att inom fångarnes klass mördaren och dråparen ej räknas fill de mest demoraliserade, utan att dessa tvärtom ofta tillsättas till förmän för de öfriga. För dess bibehållande åberopar man äfven de grofva brott, som under senaste tider blifvit begångna och det allmänna rättsmedvetandet, sonx skulle kräfva blodsdornarne. Det skulle emellertid för mig vara ganska kärt ati få veta huru detta så mycket omtalade rättsmedvetande skall bli utrönt. Jag är uppfödd på landet och står folket nära, och om jag får döma af egen erfarenhet, så ser folket detta straff med fasa och afsky. Det är visserligen sannt att, då ett groft brott begås, rättskänslan flammar upp, och om folket i sådana ögonblick finge döma, skulle stegel och hjul icke vara tillräckliga att stilla dess hämnd; ty så heter denna känsla; 1men då besinningen tagit ut sin rätt, då brottsling.en Angerfullt bekänner sitt brott och tigger om förskoning, intages folket af en annan känsla och len heter medlidande och barmhertighet, och när indtligen en sådan usling utledes för att afrättas, så läser man i hvarje blick — jag talar ej onx större städers pöbel, som finner sin glädje i dylika hemska skådespel — det djupaste medlidande, och on hvar skulle säkert vilja gifva ganska mycket för den olyckliges räddning. Skall jag åter belöma detta rättsmedvetande efter hvad som sistidnie lördag tilldrog sig i andra kammaren, Så stannar jag i förlägenhet. Sedan det gamla bondeståndet vid förnyade tillfällen uttalat sig för dödsstraffets afskaffande och medkammaren vid sista riksdag med ganska stor maoritet uttalat samma åsigt, så finna vi samma. kammare, med samma ledamöter, om samma sak, imnder samma förhållanden, med en lika stor maoritet uttala en alldeles motsatt åsigt. Om män kille få dömma efter detta förhållande, skulle len så kallade allmänna opinionen vara en flagga, som blåser hit och dit efter dagens vindkast. Om man vid Rör och risstraffens afskaffande skulle vädjat till detta så kallade rättsmedvetande h derom anställt en allmän folkomröstning, skulle kert de flesta ropat: korsfäst, korsfäst! hudläng, hudfläng! men om man nu vill utleda och spöslita en tjuf, skulle detta samma rättsmedveande förbyta sig i afsky och fasa för ett sådant straff. : Detta visar att lagstiftaren icke skall låta släpa sig framåt efter sedlighetens utveckling. Det är agstiftarein, som skall skapa sederna och gå före i humanitetens arbete. Det är icke heller af några spstaka brott man kan sluta till att folket är rått ch obildadt i allmänhet, och om man skall uppskjuta dödsstraffets afskaffande tilldess alla brott upphöra, så blir säkert menniskoslagtandet lika sammalt som menskligheten. Det är på folkets sedliga tillstånd i allmänhet agstiftaren skall fästa blicken, och om han detta r, utan att vara intagen af fördom och förut tade meningar, skall han erkänna att svenska folket, som i sedlig kultur står lika högt sov nåsot annat folk, är moget för emottagand e af devna mildring i strafflagen, som lagatskottet förordar. Jag slutar med några ord af den store man, som mer än andra genomträngt denna fråga. Richert yttrar derom: Ju mera man i verldsordningen betraktar fortsången af menniskoslägtets utveckling och ju mera, man deri skönjer en högre ledning från mörker ill ljus, från våld till rätt, från blodstrånad till förbättringsstraff, ju mera klarna de moln, som skymma framtiden och ju mera bortfaller all missröstan derom, att äfven dödsstraffen en dag — ch denna icke alltför långt aflägsen — skola ur agarne utplånas. Jag bekänner att jag, ifrån den första stund jag börjat något tänka i denna sak, idrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet, — — — Min innerliga öfvertygelse ir, att i samma mån som staterna, under medveande af sitt rätta mål, fortgå på humanitetens bana, d. v. s. i samma mån som de kristnas i detta yrds stora och sanna betydelse, i samma mån skola alla straff, som kräfva icke menniskors förbättring, utan menniskors blod, blifva en styggelse himmeln och på jorden. Jag anhåller om bifall till lagutskottets betänkande.