Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 3

er och samvetets slag och sik det elände, son er synden och brottet i spåret, inom andens ymråde ett ärbete att bortfräta syndahegaret vi henniskans själ och ätt återföra henne t I Gad Pet är således icke af hämnd Gud tuktar menni kan. Det är af kärlek han låter plågoriset och ndet följa på brottet, och straffet är i Gud and ett kärleksfullt medel att förs menniskar ter till sin himmelske fader. Nåväl, böra vi då icke, så långt vi förmå, likn: wonom; men om vi det vilja, måste vi låta hämn len fara och söka inrätta våra institutioner och agar så, att de medverka till uppnåendet af det nål, för byilket Gud satt menniskan på jorden — hennes förädling och förbättring. Straffen bör: lerföre vara ordnade så, att de medverka till der traffades förbättring; och jag frågar då om döds straffet, som tillintetgör menniskans tillvaro på orden och beröfvar henne möjligheten att under ör att icke säga genom, en förbättrad lefnad söka utplåna syndabegäret ur sitt hjerta, om, säger ag, dödsstraffet uppfyller denna fordran; och jag svarar derpå ett obetingadt nej och tror mig så unda ha visat, att dödsstraffet icke är nö ligt, emedan det står i strid med Guds högsta ag, som är kärleke i De rättslärde hal som sagdt, medgifvit att lödsstraffet är rättmätigt endast så tillvida som let är nödvändigt; men n or denna synpunkt ågar jag bestrida dess Å er min uppfattning, icke är nödvändigt. det är nödvändigt och följaktlisom nödvärn. Om den enskilde lar i n, och han eger rätt att till itt försvar taga sin angripares lif, så måste väl taten ega samma rätt mot dem, som fiendtligt ppträda mot dess lagar. — Javäl, om staten det ehöfver; men nödvärnsrätten upphör med faran; ch icke lärer man kunna kalla det nödvärn, att taten låter utleda och afdagataga en eller annan sling, som afväpnad och fängslad och tiggande m nåd, icke vidare är för samhället vådlig, åtninstone icke mera än de, som man benådar och åter lefva. I fråga om nödvärnsrättens tillämpning på staen och dess straffrätt måste således gälla, att taten till samhällsordningens upprätthållande eger ätt att gå så långt, som derför erfordras, men ej ingre. Staten eger således rätt och pligt, att öra oskadlig en samhällsmedlem, som missbrukat in frihet och visat sig vådlig för samhället; mer. ärtill behöfs hvarken bila eller stupstock, utan ndast säkra fängelser. . Men, säger man, så länge man eger rätt att i rig döda en fiende, måste väl samhället ega samna rätt mot fienderna till samhällsordningen; men ag ber att få anmärka, att i förra fallet, i kriget, ller nödvärnsrätten, men ej i det senare. Då erneslandet är i fara, då lif och frihet och allt wvad menniskah exer dyrbarast på jorden sättas å spel, gäller lifvet mindre än intet och man offar under sådana förhållanden utär all betänkliget sitt lif för fäderneslandet. Man bör således ej sammanblanda kriget och rigstillståndet, som är ett undantagsförhållande, amt krigslagarne, hvilka äro skrifna för detta unantagsförhållande, med det lugna samfundslifvet ch den allmänna strafflagen. I det förra gäller ödvärnsrätten, men ej i det senare. Man har uppsk oss derom att under de tre ista åren endast två personer blifvit afrättade; nen jag kan icke finna att dessas afrättande vait för samhället nödvändigt, ty jag kan ej inse tt dessa två, om man låtit dem lefva, varit mera ådliga eller svårare att förvara än alla de öfriga, om man håller inom lås och bom. Det har väl således varit för att sätta skräck i ndra som deras blod måste flyta, eller med andra rd: man har ansett dödsstraffet på dem nödvändigt åsom afskräcknibgsmedel. Men har då all verlens erfarenhet intet att betyda? Har detnågonin eller någonstädes visat sig att grymma, bloiga straff förekommit brott, och är icke tvärtom motsatsen ådagalagd? Är det icke, för att ej tala m andra exempel, ett i hela verlden erkändt fakum, att stölderna i England aldrig varit talrikare, n då man hängde tjufven då han stulit repets rde? Man har under de sista tiotalen af år ur la civiliserade folks lagböcker utplånat dödstraffet för en mängd grofva brott, utan att dessa edan tilltagit. Vår egen erfarenhet är densamma. )ödsstraffen är under en längre tidsföljd, tid fter annan borttagna för en mängd grofva brott — hafva dessasedan dess tilltagit? Vi kanna ju esvara denna fråga med nej. Om nu dödsstraftet ore afskräckande, eller med andra ord, om det varit ödsstraffet som afhållit från begående af dessa brott, kulle ju inträffat att dessa brott, efter dödsstrafets afskaffande, tilltagit. Motsatsen, som inträfat, vederlägger på ett slående sätt det obevisade alet derom att man ej vet huru många som blifit af dödsstraffen afskräckta från brott; och detta folkens lif konstaterade faktum att dödssträffets örminskande ej ökat utan minskat de brott, för hvilka et varit stadgadt, bevisar mer än allt annat afkräckningsteoriens ohållbarhet. Under dessa sista dagar ha bland oss blifvit utelad en mängd broschyrer och afbandlingar i föreiggande frågor, och i en af dem åberopas, till d för afskräckningsteorien en period under mung Oscars första regeringstid. Man visste, ser man, att denne milde konung ej nade illämpa dödsstraffet, och detta hade till följd att e grofva brotten under denna tid så tilltogo, att, å han slutligen beslöt sig för dödsstraffets bibeållande, icke mindre än 19 dödsdomar måste utärdas. Jag beder att något få justera dessa uppter. Det är väl bekant, att en lång tid föryter från det ögonblick ett brott begås tilldess nålet, efter ransakning och dom vid underrätt och ofrätt, hinner till konungens pröfning. Nu veta i ock, att konung Carl Johan afled i Mars måad 1844 och att, sedan konung Oscar ändtligen eslutit sig för dödsstraffets bibehållande, han först Januari 1845 företog till pröfning de mål, som rån början af hans regering till nämnda tid inommit. Häraf är klart, af de flesta af de brott, om i berörda mål afsågos, blifvit begångna under jarl Johans tid, då dödsstraffets upphäfvande icke ns var ifrågasatt, och det anförda, förhållandet isar således ej hvad man dermed ville ådagaigga. Mången af eder, mina herrar, ha deltagit i strien om spöoch risstraffens afskaffande, och den, om det gjort, minnes säkert alla de profetior van då fick höra derom, att vi skulle bli förångne af tjufvar, om man ej vidare finge hudänga dem och derefter draga dem in i Guds hus ör att bespottas; men huru har det gått med ssa profetior. Spöoch risstraffen afskaffades tjufvarnes antal minskades. Den skräck, hudängningen skulle injaga, var således onödig. Den orttogs, och stölderna ökades ej. På samma sätt kall det en gång gå med dödsstraffet. Man skall örvåna sig öfver att man kan lefva det förutan. Att dödsstraffet icke är nödvändigt för samhällsrdningens bestånd visar äfven erfarenheten i de inder, der det redan länge varit afskaffadt, och et lärer q kunna nekas att, der det åter blifvit nfördt, sådant skett af politiska skäl och till följd f reaktionens vindkast för dagen; men ej derför tt de grofva brotten tilltagit. Detta erkännes utryckligen vid lagens promulgerande i Österrike, ch att det år 1848 varit händelsen i Tyskland, eta vi alla. Det är ock ett psykologiskt faktum att de, som ufva på begående af brott, icke reflektera på trafflagen. Antingen invagga de sig i hoppet att unna dölja sin gerning, och detta är det vanliaste fallet, eller ock äro de så förvillade och förildade af sina passioner, att de ej tänka på strafet. Om de detta gjorde, skulle ett långt mindre traff än frihetens förlust för lifstiden afhålla dem rån brottet. Emot afskräckningsteorien talar äfven det förållande, att en prestman i England, som beredt ångar till döden, intygar att af 167 personer, som ått till döden, 161 förut öfvervarit afrättningar,