Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 2

lers skrifvelse i ämnet till K. M:t afgick den 12 Juni 1866. Sedan dess har Sverge haft in första tvåkammarriksdag — men intet är rjordt till sakens lösning. Bland universitetsfaulteternas infordrade och aflemnade meningsfttranden i frågan lida några af en viss halfet och stå i redig uppfattning af ämnets nätur vida under det ofvannämnda utskottets skrifter rörande denna angelägenhet. Vi kunna cke underlåta att här citera några rader ur utlåtandet (Allm. B. E. utsk:s utl. nr 5 sid. 4): Då man eftersinnar huru! vårt land blifvit sörjdt för utvägar för nannen, och huru för qvinnan, att förvärfva kunskaper och bildning och att göra dem ruktbärande, förefaller det, som skulle den mening hittills gjort sig gällande, att nyssberörda ändamål (qvinnans naturliga bestämmelse) kunde bäst befordras derigenom, att! vinnan utestängdes från tillfälle att odla! sina intellektuela anlag och saäledes qvarhölles på en lägre bildningsgrad. Ty under det anstalter för den manliga delen af slägtet äro öfverallt inrättade, erbjudande undervisning och bildningsmedel till danande af vetenskaplighet eller yrkesskicklighet i alla riktningar och för alla ändamål, underhåller samhället med undantag af folkskolan samt ett och annat seminarium för bildande af lärarinnor, icke någon anstalt för det qvinliga könets uppfostran. Försvararne af detta system och af åsigten om det oriktiga att utvidga qvinnans verksamhetssfer i samhället beropa sig städse på de särskilda egenskaper, som utmärka henne, till åtskillnad ån mannen. Men hennes qvinlighet, hvilken beror af en naturlag, lärer väl icke kunna upphäfvas genom de lagar, samhället uppställer för hennes verksamhet, likasom det icke visat sig, att de egenskaper, naturen företrädesvis förlänat mannen, utplånats derigenom, att samfundslagarne icke förhindra honom att befatta sig med sådant, som till följd af en urgammal arbetsfördelning fått anseende för att vara lämpligare föremål för qvinnors sysselsättning. Vi tvifla på att någonsin en lagstiftande församling i sina förhandlingar haft att uppvisa så fördomsfria, rättvisa och frimodiga ord i fråga om den ena hälftens af vårt slägte medborgerliga ställning, man må skåda omkring åt hvilket håll som helst i — Europa. Emellertid, ehuru äran af dessa ord tillkommer en svensk lagstiftande församling, har dock, åtminstone sedan dess, intet åtgjorts att förbättra qvinnans ställning i vårt land. Och hvad betyda de väl i det stora hela de små eftergifter af dem manliga skråandan som innehållas i kongl. kun; örelserne af den 29 Sept. 1853, 8 Mars 1861 och 10 Juli 1863? De kunna betraktas såsom ett slags namnam, som den af barnskriket otålig blefne förmyndaren räcker sin pupill för att tysta henne — åtminstone för stunden. Att få bli lärarinaas i folkskolor, orgelnistska, eller bekläda en lägre tjenst vid telegrafverket är väl det det enda vi anse våra mödrar eller makor duga till? Slående ironi! Medan få länder kunna uppvisa så snillrika qvinnor som -Sverge det gjort, har dock lagstiftningen här trott sig böra stänga qvinnoanden mellan lås och bom, har den icke trott sig behöfva fästa något afseende vid dess behof af intellektuel utbildning och intellektuel verksamhet. Anna Maria Lenngrens och Fredrika Bremers, att icke nämna de lefvandes namn, väga de då intet på intelligensens våg. : I nästa afdelning skola vi skärskåda qvinnans ställning: inom de särskilda arbetsgrenarne samt specielt egna Stockholms stad en närmare uppmärksamhet, såsom varande såväl i godo som ondo en, om än liten, dock tydligt afpreglad bild af samhällets tillstånd i detta afseende. Det står icke allt väl till, det är sannt, men om qvinnans arbete i Stockholm redan lofvar godt, nog kan man då vara förvissad om att den svenska qvinnan öfver hufnud taget skall hålla ändå vida mera.