Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 2

En polsk adress. Från Paris ha vi mottagit ett tryckt manifest af följande lydelse: Det är ett århundrade sedan den 29 Febr. 1768, då det afväpnade och utmattade Polen midt ibland mäktiga och väpnade fiender berodde af dessas gunst och rål, och då moskoviterna, besättande hufvudstaden och härjande provinserna, fullbordade republikens tillintetgörelse; en skara patrioter, samlade sig i den lilla staden Bar i Podolien, hade då den hjeltemodiga djerfheten att bilda en konfederation och derigenom gifva signalen till en hårdnackad strid, som lände det med döden kämpande fäderneslandet till ära, förtjenade verldens beundran och ännu utgör historiens förvåning. Konfederationen i Polen var likasom diktaturen hos romarne ett lagligt medel att af värja en stor inre eller yttre fara. Då fäderneslandet förklarades varai fara, afträdde ögonblickligt alla offentliga myndigheter, och makten öfvergick till den konfedererade republiken. Under det föregående århundradet hade Polen sett tre konfederationer lyckas: en, som befriade det från den svenska, ryska och brandenburgska invasionen; en annan, som förhindrade konung Johan Kasimir att i strid mot lagarne gifva sig en efterträdare; och en tredje, tack vare hvilken konung Michael besegrade ett slags fronde, som var riktad emot honom. Konfederationen i Bar vann icke seger oaktadt karakterernas upphöjdhet, trots de beundransvärda militära talangerna och ehuru man adagalade en oförliknelig anda af sjelfuppoffring. Orsaken var, att olyckan denna ing var för stor; den mest storsinnade hänjrelse kunde icke sätta hela nationen på benen: inkräktarne voro talrika, våldsamma och listiga, och republikens fordna bundsförvandter förblefvo döfva för hennes maningar. De förnämsta chefernas namn ha varit, äro och skola evigt bli kära för alla polska hbjertan. Enhvar nämner med stolthet Soltyk, biskop i Krakau, och Adam Krasinski, biskop i Kaminiec, hvilka helgade motständet, den ene genom att läta häkta och deportera sig tillika med tva andra senatorer och en nuntius, hellre än att gå inpå czarinnans ambassadörs ansprak; den andre genom tt organisera den nationella sammansvärjningen. ; Huru kan man väl underlåta att beundra Pulawskierne, och i främsta rumvet Josef, fadren, advokat och ädling, de våda biskoparnes vän och mellanlänk, som, ljerf och skicklig, tog initiativet till konfelerationen och fortplantade den från distrikt ill distrikt, förnämligast biträdd af sin broron och sina tre söner, af hvilka den ene, Kasimir, genom sin underbara oförskräcktet och sin orubbliga ihärdighet, för ärhunIraden gaf helgd åt sin familjs ära, och som fter att i flere år ha kämpat för sitt foterlands räddning gick att dö vid Savannah ör det amerikanska oberoendet? Huru vore