Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 3

Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) I. Nu har jag varit ett par månader i Paris. Om jag skulle våga sätta mina intryck på papperet och låta trycka dem? De flesta andra turister göra det mycket förr. Vanligast är, att den som , kommer till Paris har sina intryck af verldsstaden färdiga redan på förhand. Jag hade också mina intryck med mig, men de voro väl af mindre starkt slag, ty jag nötte totalt ut dem på första veckan och nu håller jag på att göra mig nya. Ett svenskt småstadsfruntimmer, lemnadt så att säga vind för våg i detta rysligt stora och rysligt underliga Paris, är något mycket märkvärdigt i mitt eget tycke. Visst är jag icke alldeles bara barnet, jag är gamla menniskan, så der mellan tjugu och fyrtio är, och bör väl derför kunna något så när reda men tilltagsen får man vara, det har jag redan tillräckligt märkt. Jag har dock allvarligt föresatt mig att lära känna Paris och göra det alldeles på egen hand. Det är djerft nog, men äfven en qvinna kan vara djerf. Ibland känner jag en viss bäfvan, men jag arbetar att öfvervinna den. Huru skall föröfrigt den person känna sigtill mods, som plötsligt förflyttas från en liten, ugn och fridfull boste ad vid Slottsgatan i U., en stad nära på i yttersta Thule, till en entresol vid sjelfva Rue de Rivoli i sjelfva Paris? Jag bor verkligen vid den verldsbekanta Rivoligatan, midtemot Tuilerier na, och är således nära granne med kejserliga familjen. Det är uti en pension, en pension af första klassen, som jag hamnat. Med en sådan pension menas här icke en skola, utan inackordering för fullvuxna af begge könen. Jag iär, äsom det här heter, her rad, matad och tvättad för 400 francs i manaden, hvilket bevisar att pensionen är mycket respektabel, ty här i Paris finnas inackorderingar, åtminstone på andra sidan Seine, fö i månaden. Jag har till och med hört talas om pensioner i gramnskapet af Jardin des Plantes, i hvilka man blir inackorderad för 100 francs — — mais cest triste, tres-triste, sade min sagesman. Jag kan i a, att det alltid är så gladt här heller, åtminstone icke hvad mitt rum beträffar. Det ligger visserhgen at gatan, men som det är beläget i entresolen ) sh husen vid Rue de Rivoli bilda arkader ver trottoiren, med entresolvaningarne un der hvalfven, så herrskar här en föga angenäm skymning ända tilldess jag tänder min lampa och under det solen lyser som vackrast öfver Tuileriesträdgarden, af hvilken jag icke ser mer än en bit förgyldt galler och nägra trädgrenar. Af gatan märker jag föga annat än bullret och dammet. Deremot tra-: skar Paris hela dygnet på trottoiren tätt under mitt fönster. Jag har blott ett fönster, och det är ganska litet, fastär det räcker från golf till tak. I ersättning har jag en kolossal: spisel, som upptager en hel sida af rummet, föröfrigt en mycket vacker spisel med spegel och en bred afsats, klädd med rödt sammet, garnerad med qvarterslanga fransar, samt på afsatsen en stor pendyl med en bacchantinna i brons och på hvardera sidan derom en blomvas af porslin, som icke är från Sövres, men likväl ganska vackert, och i hvilken jag alltid har friska blommor, då jag sjelf köpt några vid Madeleine, rätt smakfullt och nästan distingueradt, såsom min irdinna försäkrar. När det är kallt, har jag inuti spiseln ett stort vedträd, ett men ett lejon, som brinner hela dagen och gör det ganska trefligt, såvida man ej aflägsnar sig alltför långt från eldstaden. Min sofplats döljes af ett par tunga yllegardiner och tager ingen plats i rummet, hvilket deremot är fullproppadt med fatöler, klädda med rödt sammet. På den tiden krinoliner begagnades, jag menar de kolos-! ala, äkta och veritabla I frinolinerna, kunde väl icke något fruntimmer med ledighet röra