Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 3

Fagen är under diskussion; om man berättar, hv af I ket öde amendementerna fått, om man säger, at MJ debatten mellan herrar Segris och Niel var liflig eller att herrar Jerome Davids och Magnins ta gjorde stort intryck på församlingen. Man kar icke diskutera förhandlingarne utan att gifva den en grundval, och denna grundval kunna endas fakta vara. Om man vill undanrödja de nuvarande olägenheterna, behöfver man icke ändra senats beslutet; man kan låta den officiella redogörelsen finnas qvar, men man måste ändra artikeln 14: presslagen, på det att betraktelser öfver förhand: lingarne ej måtte vara en straffbar förseelse, och man får icke åtnöja sig blott och bart med mini steriella förklaringar härom. Talaren slutade så lunda: Få, men tydligt bestämda förbrytelser, ett öfver all misstanke stående rättegångsförfarande, en upphöjd, men icke förnedrad press, hvilken man går tillmötes såsom vän, och icke såsom fiende, dessa äro de enda medlen att öfvervinna pressens dåliga böjelser. Varen öfvertygade, att jag härmed gifver er erfarenhetens och den politiska visdomens sanna råd. I viljen skydda regeringen jag beklagar de af er använda medlen, huru väl jag än förstår er afsigt. Det gäller icke längre att skydda regeringen, utan att skydda er sjelfva, er allena, och jag åberopar derföre er värdighet. Huru! denna så högt stående; med rätta så stolta franska tribun, som säger alla regeringar och alla partier sanningen, denna tribun, mina herrar, skulle unna åtalas, hon skulle icke vilja att man talar om henne, under det man talar om alt och om alla. Det är omöjligt; I skolen icke låta henne framstå i någon henne och er sjelfva ovärdig dager. (Lifliga bifallsrop från venstern och äfven på andra bänkar.) Sessionen uppskjutes i 10 minuter. Efter denna paus uppträder på tribunen en talare, som väl minst af alla är egnad att taga till ordet i denna fråga, nemligen. Granier de Cassagnac. Han är naturligtvis för bibehållandet af nu gällande lagstiftning och förfäktar åter sin bekanta åsigt, att pressen är för I fri och gör sig skyldig till de skamligaste utsväfningar. Efter Cassagnacs tal, hvilket, enligt hvad MoniItören förklarar, gjorde olika slags-intryck, ilar Em. Ollivier i mycket upprörd sinnesförfattning upp på tribunen. Han håller i handen ett tidningsnummer, hvilket han med en viss häftighet slår upp på marmorskifvan. BaromJeröme David, som för ordet i detta plenum, anser sig derföre böra uppmana honom till lugn, innan han ännu knappt örjat tala. Ollivier begynner med att påminna den föregående talaren om hans eget yttrande, att man måste lämpa sina ord efter det ämne och de personer, om hvilka man talar. Derföre ville också han sjelf icke med en diskussion bemöta de djerfva saker, man nyss hört, utan endast på tillbörligt sätt affärda dem. Talaren inskränker sig derför till att uppläsa en af Paul de Cassagnac undertecknad artikel i Pays den 21 dennes, i hvilken Jules Favre och Picard öfverösas med det ovärdigaste hån. (Från alla delar af salen gifva sig de mest bestämda tecken till ogillande och harm tillkänna.) Detta språk, mina herrar, föra män, som uppträda här,, utbrister Olivier efter slutad uppläsning. Cassaqnac: Var god och säg mig hvem som undertecknat artikeln. Ollivier: Det är Paul de Cassagnac. Cassagnac: Har då herr Paul de Cassagnac den äran att sitta i denna kammare? Jules Favre: Han desavuerar sin egen son! Cassagnac: Nej, alldeles icke. Oilivier: Jag vill icke ingå i några personligheter, utan anmärker helt enkelt, att ni är tidningens hufvudredaktör. Detta är således, minal herrar, de tillåtna betraktelserna, dessa de för vissa personer behagliga omdömena! Onekligen äro dessa skämt och detta anfall, hvilka jag icke vill närmare beteckna, af oskadlig natur, och de ansedda män, dem de angå, ha väl rättighet att förakta dem. (Lifligt bifall på åtskilliga bänkar; oro.) Nåväl, om man såsom hufvudredaktör för en tidning, som innehåller dylika artiklar, kommer och fäster uppmärksamheten på nödvändigheten af ordning i samhället, på föreskrifterna om måtta och anständighet i diskussionen, så gifver man motståndarne rättighot att göra hvad jag nu gör, nemligen att nedstiga från tribunen utan att svara. (Lifligt bifall på en del bänkar.) Casssgnuc begär ordet för att förklara att han sitter i kammaren såsom deputerad och icke såsom hufvudredaktör och derföre icke har några förklaringar att afgifva öfver en på tribunen uppläst tidningsartikel. Denna artikel har för öfrigt afseende på advokater, som bedömas i afseende på utöfningen af deras kall. Jwes Favre: Det är icke sannt, det är oriktigt Presidenten : ;Hr Favre, jag kallar er till ordningen, — Presidenten motiverar kallandet till ordningen dermed, att dementi på ett häftigt sätt gifvits en medlem, och tillägger, att diskussionen antager en ganska beklaglig vändning. Ernest Picard önskar äfven, et det må bli slut på denna episod. Landet skulle nog veta att fälla en riktig dom. Tal. begär förklaringar af regeringen. Ministrarne böra säga, hvad de tänka om olikheten i handhafvandet af lagen emot tidningarna, och om de vilja försvara dem, som tala i deras namn. Det politiska systemets ärlighet kommer härigenom att dragas i tvifvelsmål. Man måste nästan förutsätta, att regeringen med ena handen röjer undan sina motståndare, medan hon med den andra uppmuntrar till förökade smådelser. Statsministern Rouher afvisar med harm dessa misstankar; regeringen är ingalunda ansvarig för vissa artiklar, och hennes ärlighet står upphöjd öfver oppositionens anfall. Föröfrigt skulle statsministern utförligt besvara hr Thiers tal, men måste endast för den långt framskridna tidens skull uppskjuta dermed till nästa plenum. Efter pleni slut skall Granier de Cassagnac ha skickat kejserliga kammarherren, markis Havrincourt och en annan deputerad, borgästaren i Toulouse hr Campeigne, till Ollivier för att uppmana honom att återkalla vissa uttryck. Likasom Picard redan under sjelfva plenum från tribunen, så skall äfven dermera Ollivier ha svarat, att han ingening återtager i afseende på hr Granier. Den af Paul de Cassagnac undertecknade wrtikel i Pays, hvilken Ollivier uppläste i sammaren, är af följande innehåll: Om kammarens advokatdeputerade också syselsätta sig med Frankrikes intressen, så glömma le likväl icke sina egna. I lagstiftande kårens num i går begärde de genom hr Ernest Picards mma offentlighet i pressrättegångar. Vibegripa wr E. Picards och några hans kollegers förtviflan, ch vi medgifva gerna, att det är mycket hårdt för n advokat att anstränga sig, svettas, ja till och ned nödgas vara snillrik i en sal på 50 qvadrat-; ot, utan att ens ha någon förhoppning att all nänheten nästa morgon skall beundra hans välalighet, hvilken alla efter skandal lystna tidningar tergifva. Korrektionsdomstolen är icke mycket ämtsam. Der finns såsom åhörare endast ordöranden, som ej alltid är vid bästa lynne, de båda ensdarmerna, hvilka instruktionen förbjuder att, örstå något, samt såsom claque en eller ett par ykläckta färska advokatungar, hvilka, då de höra r Jules Favre eller hr Scnard, få lära sig hurul nan ostraffadt kan säga folk otidigheter. Att spela fo ör tomma bänkar är lika hårdt för en advokat tr om för en skådespelare, för hr Melinque såvälld om för Ernest Picard. Derför vilja hrr advoka-lq er i den korrektionella polisdomstolen ha si nåndagsföljetong likasom deras kolleger på Ch eleteller Gaite-teatern. Kammaren har icke jtått in på detta helt och hållet personliga liebaberi. Vi beklaga det mycket för hrr advoka-re ers i korrektionsdomstolen skull, men samhällets I 5) ntressen gå framför deras. Offentlighet år ofta bi n angenäm sak, hon förskaffar stundom hedersransar; men må hr Ernest Picard icke alltför rycket sörja henne; för vissa skådespelare såväl mr rmrLsv —— op ÅR 0 Här RA Cr ky mk moln ct fo 0 SS Kn sn cs