Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

uftigt väsende, ingen grad af brottslighet ) an berättiga till den slutsats, att brottålin; en är i fullkomlig saknad af de moraliska . ch intellektuella förmögenheter, som, enligt vad vi förut sökt uppvisa, mäste af samället respekteras; och att, derest så vore let, den rättsliga tillräkneligheten på samma I ång skulle bortfalla, emedan man icke kan ala om brott af en däre eller en moralisk liot; detta inkast visar sig ega full giltiget, då man något närmare inlåter sig på undersökningen af de konkreta fall, hvilka nan vill tillägga den sorgliga äran att häfda lödsstraffets nödvändighet. Man har anfört två exempel; vi vilja hålla ss till dem. Det Laurellska mordet skall sålunda utisa en så vilddjurslik grymhet,, att man i ttvisans och moralens namn måste fordra nörderskans lif. Men var i j ,rymhet, som hon på ett s i åaldförde sig å sitt offer? Vi betvifia det. t motiv, som synes ligga mycket närmare ill hands, är det ursinne, den yrsel, det yrottets rus, eller hvad man vill benämna let, som i utförandets ögonblick stiger mörlaren at hufvudet, som betäcker hans ögon ned en hinna af blod, så att han endast ser lod, luktar blod, törstar efter blod. Detär ngenting annat än mördarens feghet, som i n fruktansvärd öfverspänning söker döfva samvetets tysta, men djupt qvalfulla äng lan. I stället att finna sädana omständigheter i juridisk mening försvårande, kan man inse dem vittna om ett ny skap i brottsighet, som i någon män mildrar omdömet: Förgilftningsmorden i Silbodal äro ett enstaka stående fenomen af oerhörd bröttslighet. Men just det oerhörda i dessa gerninsar, hänvisar på en djupare liggande grund in som under ransakningen blef utrönt eller måhända kunde utrönas. Det synes visserligen å ena sidan obestridligt, att ett af morden häde sitt förnämligaste motiv uti beet efter slem vinning; men de föregående rgiftningarne och försöken dertill, riktade mot fattighjon eller ålderstigna sjuklingar i den lägsta samhällsställning, äfvensom sättet, hvarpa dessa dåd under den heligaste embetsutöfning föröfvades, allt detta kan knappast tänkas härflyta endast ur ett lumpet ekonomiskt intresse. De knapphändiga upplysningar, som i fråga om brottslingens karakter och föregående lif, kommit i dagen, peka snarare derpå, att man här har för sig ett af de lyckligtvis sällsynta exemplen pa en till vansinnig ytterlighet drifven högmodsanda, som funnit sin högsta njutning deri, att liksom en Försyn i smått, bestämmande ingripa i andra menniskors öde samt till och med utskifta lif eller död. Det i minst sagdt tvifvel underkastadt, huruvida en sådan sinnesförfattning icke snarare bör leda till dårhuset än till stupstocken; och hvad som i allt fall helt och hället måste bestridas, är att bestämmandet häraf i någon den minsta mån tillkommer något sö obestämdt och obestämbart, som folkets asedliga känsla. Resultatet af den föregående undersökningen är alltså den, att dödsstraffet betraktadt i sitt förhållande till den positiva lagstiftningens em och dess rättvisa tillimpning, enligt vär tanka, lika litet kar försvaras, som detsamma med en riktig uppfattning af samhället och individen sam deras rättsliga förhållande till hvarannan låter sig förenas. Det enda straff, som kan ifrågakomma at användas i stället för lifvets förlust är fri het Ar samhällsordningen, på sätt ofvar blifvit utveckladt, ingenting annat än den sociala friheten, samhällets collectiva frihet, si följer deraf, att frihetens förlust är borger lig död. Vi kunna ej fö a dödsstraffets försvarar på alla de sidovägar, på hvilka de mödo samt framsläpa materialier till det bälverk som, efter deras åsigt, är den kränkta rättsordddingens yteersta tillflygt. Vi vilja biott att man skall gifva kejsaren hvad kejsare tillhörer och Gud det Gud tillhörer. OcI genom att för lifstiden afskilja en brottslin; från andra statsmedlemmar och beröfva ho nom tillfälle att med dem träda i förbin delse, har staten vunnit sitt mål: den ha straffat, i det den fråntagit den brottslig allt hvad han i och genom samhället atnjö af rätt och frihet, den har ock, så vidt möj ligt, återställt den lagliga ordningen och be friat rättsinniga medborgare från faran afe ytterligare rättskränkning. Men derjemte ha den visligen undvikit att sätta sig i För synens stad och ställe, och tänkt såsom et istligt samhälle bör tänka: Herre, öfve jif och död råder Du allena. SESVIERRSIDERETIATASSNNED I morgon förekommer till afgörande i riks dagens begge kamrar Jlagutskottets betän kande n:o 6, hvari tillstyrkts bifall till K M:ts proposition om frihet vid val af dem, son i städerna skola förrätta bouppteckningar oci arfolifton ot; seko nriniledierada sterhhaus.