Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

De tre qvinnorna vadade ut till den flytande trädstammen; Mary och Jane förmådde farmodren att först sätta sig derpå, hvarefter båda togo plats på hvar sin sida om henne. Jane hade vid hoppet omrtäddning återfått sin sinnesnärvaro, och ryckte med sig en lång trädgren som låg på stranden, mel hvilken hon lyckades skjuta deras osäkra flotte ut i strömfåran. Strömmen, både stark och snabb, förde dem hastigt nedåt, lemnande skott och skrik och tjut allt längre och längre bakom dem, medan deras fordna hem snart blott utgjorde ett brinnande bål, under hvilket dess innevånare troddes vara begrafna. Det var nu natt. Striden var nästan förbi; blott då och då hördes en vildes tjut, då han händelsevis påträffade ett nytt offer, men i den inbrytande tystnaden ljöd det ändå förfärligare, nästan, än förut genom stridsbullret. Rysande och haift förlamade af de fasor som omgåfvo dem, drefvo de stackars qvinnorna hjelplösa framåt på den rullande trädstammen. Men nu kom en ny bäfvan öfver Mary, ty hot ensam märkte faran. Alltsom trädstamtmens porer mer och mer uppsögo vattnet, blef den tyngre vch sjönk djapare;