Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 2

dom afbrytande sina böner för att se ut genom fönstret, då vildarnes tjut hördes gällar och skarpare än vanligt. g På en gång störtade båda upp. En man kom uppför gångstigen med vacklande steg och vattnet drypande ur hår och kläder. Det är Edward! ropade Jane och ilade mot dörren. Farmor, det är Edward! hviskade Mary glad och tacksam för hans räddning. I detsamma rusade Edward förbi henne och ropade: Flyn till östra stranden! En trupp af vildar ämna simma öfver till ön! Medan han ännu talade kommo flera flyktingar efter honom, tills femton eller tjugu män, med af ansträngningen och förskräckelsen alldeles uttömda krafter, hade samlat sig omkring honom. De förmådde ej simma öfver till andra stranden och hade intet annat hopp än att söka försvara sig i huset, hvars dörr de började barrikadera. Du skall väl ej låta dem mörda oss? stammade Jane och hängde sig med förtviflans kraft tast vid Edwards arm. Han drog henne till sitt bröst, tryckte en kyss på hennes kalla läppar och försökte lösgöra sin arm från hennes händer; men hon orep blott hårdare derom i sin förskräckelse. Jane, sade en låg, lugn stämma från det inre rummet; kom hit — låt oss bedja tillsammans. Den store, himmelens och jordens ullsmäktige Gud är oss ju alltid nära — Han ir den som är mäktig att frälsalo Jane släppte sin brudgams arm, stapplade ort och knäböjde bredvid systern. Hon dolde unsigtet i händerna och låg så orörlig att nan ej kunnat tro henne vara vid lif, om cke då och då en Iysning skat st henne, så