Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 2

ön. Jag skall följa er. Min dotter, skynds upp till huset och säg dem der att farar hänger öfver deras hufvuden. Håll dig bakom träden och buskarne under vägen; lat dem deruppe gå ned till andra stranden två elle tre i sender, så tyst som möjligt. Förstå du mig och vågar du gå allena ? Det arma barnet — ty hon var ett barr till år och sinne — stod och såg bortöfvei flodstranden medan modren talade. Stora tårar rullade öfver hennes kinder och ned på hennes hopknäpptå händer. Ja, moder, jag förstår dig och jag skall rädda denna stackars flicka; om han också skulle döda mig vill jag rädda henne. Jag känner gängstigen, jag har gått den förr,, sade hon sorgset. Ett vildt tjut väckte henne ur dessa minnen. Hon såg på modren. De hafva funnit något sätt att komma öfver floden, sade hon. De skola döda oss när de se att vi undanrycka dem deras rof; men jag skall göra det ändå. Kyss mig, moder. Farväl! En brännande kyss, en hastig omfamning och Thamerou sprang uppför gångstigen. Hvilket tjut! I bäten genast! ropade Oatharine och sprang ned i den ena kanoten. De äro ute på floden. Lät dem gifva eld få oss om de vilja. Gif mig årorna — jag kan ro. Hörde ni deras tjut! Murray såg att ingen tid var att förlora, Han sprang i den andra båten och rodde omkring ön sa snabbt soni hennes otålighet nägonsin kunnat fordra, ehuru hans öfverlägsna lugn räddade dem från faror, som hon skulle hafva trotsat. Genom att ro tätt under ön undgick han indianernas spejande blickar, men det var ej tid att vexia ett ord; dessa båda, som så afgörande inverkat på hvarandras öden, sutto nu t and nära hvarann, knappast vgande en deta ovänta