Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 2

kula slog ned bredvid och framför dem, men afståndet blef större och förföljarne kunde snart icke sigta så säkert. De nådde den lilla viken och sprungo i land; men de hade knappt satt foten på stranden, förrän ännu ett blockhus gick up; i lågor, som belyste motsatta stranden oc skogen der bakom. Moder, se dit bort! sade Thamerou med bäfvande stämma och pekade på stranden. Indianerna svärmade omkring der i eldskenet och just på det ställe, de nyss lemnat, stod Butler, stampande i marken af raseri, ty han hade sett och igenkännt dem. Vi borde ha landat på andra sidan af ön, sade Catharine, efter en hastig blick på stranden, medan hon beslutsamt vid båten fastgjorde en annan kanot, som låg i viken. Thamerou, följ med den här herrn dit upp till huset och säg åt dem der att de gå ned på andra sidan. Jag skall emellertid taga båtarne omkring ön för att möta dem; de kunna ej fly härifrån — kulorna skulle här kunna nå dem. Caroline — förlåt mig, grefvinna, men detta får ej ske; sade Murray ifrigt. Huru skulle då ni undslippa dessa kulor, som ni fruktar för dem? De skjuta lika på vän och ovän. Jag skall föra båtarne omkring, medan ni och detta unga fruntimmer hemta dem vi skola rädda. Den förtroliga benämning, hvarmed Murray tilltalat henne, föll som en svalkande dagg öfver detta lidande hjerta; men i denna farans stund kämpade Catharine modigt mot de känslor, som nästan gjorde henne svag som stt barn. Många minnen svallade i hennes sinne, men hennes stämma var lugn då hon svarade: Faran är densdinma för oss båda; ej helomkring en pyrsen föra båterne