Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

Tillbaka. sade Catharine, reste sig i båten och drog sin dolk; våga trotsa minga befallningar och I skolen blifva med hår drifna bort från stammen. Catharine Montour har talat. Höfdingen befaller,, svarade de. OCatharine Montour måste ga i land. Ja, på ön derborta, men icke annorstädes, sade Catharine, säg Butler, er hvita höfding, att han skall finna mig der. De vredo knifven ur hennes hand ock sprungo upp i kanoten utan att likväl på minsta sätt förfördela de båda qvinnorna båten styrdes mot land i trots af alla Ca tharines rop och befallningar. O mitt barn, mitt barn! ropade Catharine. Förlorad, förlorad! Då de nådde stranden, tvungo vildarne dem att stiga ur båten, hvilken de sedan med sina yxor sönderhöggo i bitar. Derpå rusade de bort med ett tjut, som underrättade den som användt dem, att deras företag lyckats. Detta är Butlers verk! utbrast Catharine. De äro förlorade ! Nej, moder, låt oss gå till fots! ropade Thamerot. Det är icke långt och vi kunna kanske finna någon båt vid stranden, närmare OD. De skyndade med ursinnig brådska utåt stranden; det mörknade mer och mer, men de stannade ej ens för att hemta andan och tryckte blott hvarandras händer härdare, när vinden tillförde dem ljudet af stridens buller. Tjugusjunde kapitlet. Striden i Wyomingdalen var slutad, men de uppträden som följde derpå voro ännu mera upprörande än, sjelfva kampen, ty de segrande demenerna voro nu ännt mera törtiga efter blod.