Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

drottningen äro midt i hetaste striden — och Butler också, min make — 0, min make! Skynda till henne och säg att hennes moder kommer, Varnham. Ande eller menniska, hjelp mig! ropade Catharine. Jag kar icke tala, jag kan icke ens bedja dig förlåta mig; men vi skola rädda henne och sedar kanske Gud är god och låter oss dö? Han ilade ned till kanoten utan ett ord och gled utför strömmen. All Catharines styrka återkom. Beslutsamt återhöll hon den vanmakt som börjat smyga sig öfver henne och vände sig till Thamerou. Följ mig till ön der borta vid fästningen, sade hon. Den unga flickan der — O Gud låt mig se henne än en gång! Låt mig kalla henne dotter och dö.n De sköto ut sin kanot och höllo den stadigt midt iströmfåran, tills de fingo ön i sigte. Solen höll på att gå ned och vestern lyste i guldröda skyar, men för öfrigt var hela synkretsen svart af rök. Skotten-— kulornas hvinande — de döendes och sårades skri fyllde luften och drog öfver vattnet. Walter! Walter! klagade Thamerou. Catharine yttrade icke ett ord. Hon ansträngde sina ögon på ett sätt som var pinsamt att se, för att spana efter hvad som föregick på ön. I detta ögonblick visade sig en grupp af indianer på vestra stranden. De pekade med vredgade åtbörder på kanoten. På en gång störtade de sig i vattnet och simmade mot båten. Moder!s ropade Thamerou, de komma hit. Drottning Esther har sändt dem att mörda os3.n Ett dussin händer ropa i den bräckliga båtens kant, och mörka ansigten, rysligt ta toerade, sågv med bistra blickar på de båda gvionorna