Aftonbladet – 25 februari 1868, sida 2

La Traviata gafs första gången i Venedig 53, men gjorde först ett par år senare gon lycka och blef omsider, sedan den i ris vunnit lifligt erkännande, äfven i hemdet ett bland Verdis populäraste arbeten, den otvifvelaktigt är att räkna bland I melodirikedom kan La Trasta icke mäta sig med Ernani, ej heller na vi här någon scen fullt så framstående m den stora duon och qvartetten i Rigoto eller Trubadurens berömda miserere, on hvad beträffar jemnhet, raskhet och ett wes konseqvens i stilen är La Traviata utan edtäflare bland Verdis tonskapelser; färgogningen är bjert och stark, stämningen tast synnerligen väl återgifven, körerna retivt förtjenstfulla och orkesterbehandlingen won gång icke utan effekt. Väsentligen ror emellertid operans framgång derpå att yretton eger ett visst poöitskt intresse och ig inrymmer en hufvudroll, i hvars tolkng en rikt begåfvad skådespelerska och ngerska kan skörda lysande triumfer, och m af många utmärkta artister derföre blift med ifver eftertraktad, ja i Italien till :h med ansedd såsom ett mästerprof, en nbitionssak; hvadan operan också i detta nd lärer hafva gifvits oftare än nagon anan af Verdi, undantagandes Rigoletto, som ersammastädes allmänt erkännes såsom hans sterstycke. Under operans första afdelning lemnas man stan ostörd af de svagheter, som eljest gewenligen behäfta maöstrons diktning. Stämingen är orgieartad, den präktiga brindisin olkar till och med en, sinnlig glädje, som ar till berusning. Afveni Aliredos kärksförklaring är passionen kraftfullt uttryckt ch Violettas svar är rikt på smekande välud, likasom det skiftande känslolif som anas i slutarian svårligen kan förfela att mäkigt anslå åhöraren. I andra akten är ett Ufredo tillkommande, ganska tacksamt numner här utelemnadt, den stora duon mellan Violetta och Germont är rätt vacker, men ttför lång, och hvad akten föröfrigt inneller är synnerligen obetydligt, förutom Gernonts förtrollande aria, operans melodiska lanspunkt. Af denna afdelnings final har nan hos oss bildat en särskild tredje akt, wvars ballettnummer höra till Verdis bästa ch som föröfrigt innefattar, jemte åtskilligt trianmessigt, en spelscen, tecknad med skhet och finess, samt en genom, lyrisk ohet intagande slutensemble. At sista uktens djupt allvarliga innehåll har maöstron cke förmått att förläna en fullt värdig tonViolettas romans och början af henres duett med Alfredo äro emellertid i och sig behagfulit anslåcnde. Ämnet för libretton är son: bekant! hemtadt ur den yngre Alexander Dumas beryktade roman La dame aux camftlias,, som vunnit afujord framgång, dels genom det yvanligt djerfva i innehållet, dels derför att le ofta vidriga detaljerna öfverglänsas af det sköna grundtanken att äfven den djupt sjunkna, vilseförda avinnan är unde Pn sann kärleks allmakt och kan, upprätt: och vägledd af den, helgas till handlingar af den ädiaste sjelfförsak henne lifvet. Da librettofö stympares vana, försmatt at manen är af den väsentli annat act tillräckligt b känsla af vedring som mäste tän tjemt boende innersta, likasom äfven att skildra ada älskandes lycksalighet innan fa er dem, har Violettas dramatiska fre ning blifvit ytt svår, och så mycket varmare böra vi erkänna att signora Sorandi med i allmänhet utmärkt förtjenst löser den mycket fordrande uppgiften. I första akten, karakterens exposition, anslår säasom auhud hepnes sydländska liflighet och grace, och den scen, hvarunder Violetta offrar allt för den som vunnit hennes bjerta bliiver genonr den djupa, ödmjuka smärta, signoran deri utirycker, rörande just genom den, fullkomlig friheten från allt slags ytlig sentimentalitet. De senare, dystra, slutligen hemska sorgseeverna lämpa sig mindre för den vtmärkta artistens förmaga. Sangerskan skördar under hela partiet entusiastiskt bifall; särski r den stora arian för henne en I triumf, och såväl röst som koloratur ö detta parti mera anslående än i något at de föregående. Signor Ambrosi spelar Alfredos roll betydligt bättre än Manricos, ehuru mycket han än fortfarande har både att lära och att glömma. Dryckessången: Libiam nei lieti calici sjunger han med en abandon och kraft som är numret värdig och i all dess makt uppenbarar den sköna rösten, utan att anstränga den; och äfven i kärleksförklaringen inlägger han passion utan öfverdrifven patos. I åtskilliga senare nummer gör han sig deremot skyldig till ett visst -skrikmanir, för hvilket Vi på det lifligaste varna. Särdeles förefaller den scen, da han skymfande kastar in börs till Violetta, temligen konstlad och konvulsivisk. I sista akten har sangaren ett utmärkt vackert moment: Tutto il futuro ne arrideran, hvari röstens och föredragets naturliga behag lyckligtvis återkommer. Afven signor Ambrösi har rönt publikens erkännande. Germont den äldre har näst Violetta den vackraste uppgiften i operan, innehållande bland annat den beundransvärda melodi som så ypperligt representerar hemmets oskuld och frid inför den förlorade sonen. Hr Sandströms stämma är i detta nummer verkligt hänförande, och den allvarliga, men tillika milda värdighet, han inlägger i sitt föredrag förtjenar ännu mera bifall än det som i sjelfva verket i rikt mått kommit honom till del. Hr Arlberg gifver baron Duphols obetydliga roll med fulländad hallning och förfinad elegans, och äfven fru Strandberg (Flora) bevisar att den ringaste uppgift, när den samvetsgrannt löses, kan vara stor nog att lända en utmärkt artist till heder. I allmänhet utföras operans biroller på ett sätt som bidrager till hennes framgång. I ballettenutmärka sig fröknarna Jckhardt och BE. Sandberg. Andra aktens dekoration kunde vara mindre grann och mera smakfull. I öfrigt är om styckets uppsättning ingenting annat godt att si Öfversättaren har i allmänhet lyckligt träffat textens karakter och gifvit ett nytt prof på sitt starka, iint bildade formsinne, sakel , om de taren, enligt igt som ir0deise, bland