Aftonbladet – 25 februari 1868, sida 2

Man indelar Guiseppe Verdis musikaliska verksamhet i fyra olika perioder, den pseudoklas: an Nabucodonosor härstammar, den Jyriskt :omantiska, hvarunder han, är 1844, genom förnani, förvärfvade rykte ifven utom Italien, den särskildt så kallade svaghetsperioden, då maöstron, tveksam i valet mellan det tragiska och det komiska, för sublimt löjliga rococoarbeten utan stiloch nallving led under sju ars tid det ena fiascot värre än det andra, samt slutligen den meyerbeerskt dramatiska perioden från ,Rigolettos födelseår, 1851, och allt intillnu. Äfven under denna sista tid, som bland andra kompositioner, hvilka till en viss grad återupprättat tonskaldens anseende, omfattar La Traviata, tyckes visserligen framgången hafva varit hans förnämsta mål likasom ytlig effekt och nervernas retande hans kraftigaste medel; men hvad man. aldrig må frånkänna honom är rik melodisk ingifvelse, vissa tendenser till dramatisk målning, och framför allt outtröttlig energi.