Aftonbladet – 24 februari 1868, sida 2

tappra som de voro, började dock vermaktens tyngd. En afdelning indianer, dold i småskoger spridde död i deras leder. Kapten Durkec föll i spetsen för sitt folk. Indianerna sagd honom falla och uppgåfvo ett gräsligt tjut. som hördes till Forty Fort och kom hvarenda själ derinom att darra af fasa. Man stred länge med ungefär lika framgång. På venstra flygeln kämpade öfverste Dennison med sin lilla styrka förtvifladt mot indianerna, men slutligen lyckades det dem att kringgå honom och de kastade sig som blodhundar öfver hans flank — hans folk föll i hopar för deras mördande eld. Angripen i ryggen af vildarne och framifrån af torierna, trodde han sig kunna undgå båda genom en rörelse åt sidan. Men hans befallningar missförstodes och ordet reträtt ljöd genom lederna. Det flög från man till man och spridde panisk förskräckelse öfverallt der det hördes. Engelsmännens linier vacklade redan — ännu ett ögonblick och de hade varit brutna. Men detta förfärliga missförstånd ryckte segern ur amerikanarnes händer. Då förvirring spridde sig i Dennisons trupp, samlade sig de kungliga, trängde sig fram och striden blef snart blott en förföljelse. Fåfängt störtade öfverste Zebulon som en vansinnig midt ibland de flyende, och utan att fråga efter en storm af Lulor red han från den ena hopen till den andra, bedjande, hotande, befallande. Lemna mig ej, mina barn! ropade han; iännu en salva — framåt ännu en gång och segern är vår utna och indianerna in under det de försökte samla sina män. btridsyxor och kulor upphunno de flyende. Några änna öf2