Aftonbladet – 22 februari 1868, sida 3

hvarigenom han önskar få upplysning om, hvarföre fredsdomaren i Londeac, hvilken för två år sedan gjorde sig skyldig till olagligheter, icke blifvit åtalad. Denna interpellation kan vara af intresse, derför att Rouher nyligen yttrade, att den tjensteman, som låter något komma sig till last, skall åtalas. Krigsministern har, sedan de försök, som anställts med preussiska kaptenen Schulzes hvita krut, gifvit ypperliga resultater, uppgjort kontrakt med uppfinnaren om anläggning af en fabrik i Bourges. Den 15 dennes tilldrog sig i Tuilerierna en högst besynnerlig, ännu i djupt mörker insvept kändelse. Kl. omkring 1 på natten klättrade plötsligt en elegant klädd herre med riktig apvighet på det ställe, der hofvagnarne vanligen bruka vänta på kejsaren, öfver det höga jernstaket, som skiljer Tuile-riesborggården från Place du Caroussel. Derifrån ilade han med vindens hastighet till Pavillon de Horloge, kastade åt sidan dem, som sökte mota honom, och kom fram till kejsarens våning. Han inträngde ända till det rum, som ligger utanför dennes arbetsrum; här lyckades det dock adjutanten och betjeningen att fasttaga honom. När man derefter förde honom till poliskommissariens för Tuilerierna byrå, hvilken ligger utåt quaien, utstötte han endast orden: cJen veux ä ses dames! I polisbyrån förhöll sig den ännu temligen unge mannen till en början lugn, men sprang, då han fann sig obemärkt för ett ögonblick, till fönstret och hoppade ut. Om hans afsigt var att söka undkomma eller att taga lifvet af sig, vet man ej. Han blef dock genast åter fasttagem emedan han fallit i den graf, som skiljer Tuilerierna från quaierna, och illa skadat sig. Han hade nemligen brutit venstra armen vid handleden, fått en svår skada i hufvudet och stött sönder näsan. Han fördes genast till ett sjukhus. Hans tillstånd är icke lifsfarligt, men förhindrar dock att förhöra honom, och man vet derföre ännu icke, om man har att göra med en vansinnig eller med en brottsling. NORDTYSKLAND. Preussiska herrehuset har förkastat Laskers af deputeradekammaren antagna förslag om utvidgad talfrihet. Ett af von Below framstäldt förslag om inrättande af en landtdagsrätt för afdömande af mål rörande missbruk af talfriheten har likaledes blifvit af huset förkastadt med 65 röster mot 55. Lagstiftande församlingen i Hannover har antagit en proposition om amnesti för alla politiska och pressförbrytelser. Sachsiska regeringen har för kamrarne framlagt ett ganska liberalt lagförslag om juryinrättnigens införande samt ett förslag om dödsstraffets afskaffande. Weimars tidning meddelar den intressanta notisen att evangeliska samfundet i Luxemburg förenat sig med uationalkyrkan i SachsenWeimar. Konungens af Hannover silfverbröllop, som firades den 18 dennes i Hietzing, har mött lifligt deltagande och intresse hos hannoveranarne. Dyrbara skänker ha blifvit konungaparet tillskickade i anledning af dagens högtidlighet, och hannoveranarne ha i stora skaror begifvit sig till Hietzing för att personligen till konungen och drottningen framföra sina lyckönskningar; ensamt i Teiprig uppehöllo sig för några dagar sedan 1300 hannoveranare på genomresa till Wien. Denna hyllning har, som man ser af ett telegram, gjort ett mycket lifvande intryck på den afsatte konungen och styrkt honom i hanstförhoppningar, hvilka otvifvelaktigt delas af den stora majoriteten af befolkningen i Hannover. Det var en tid, då konung Georg var opopulär; men sedan hans krona blifvit symbolen på befrielse från det preussiska våldsherradömet, har allt förändrat sig. Det har gått hannoveranarne som grodorna, hvilka voro missnöjda öfver att ha en träkloss till konung och fingo en glupsk stork i stället, anmärker, på tal härom, ett danskt blad. Afven i Sachsen herrskar en förskräcklig stämning mot Preussen. Kölnische Zeitung för den 18 dennes meddelar en lång korrespondens, hvari en rad fakta anföras såsom bevis på att stämningen i den sachsiska delen af det nordtyska förbundet är så långt ifrån att vara gynnsam för Preussen, att de partikularistiska sträfvandena tvärtom på den senare tiden framträdt med en styrka, som måste gifva anledning till allvarsamma bekymmer. Denna vändning till det värre, säger brefskrifvaren, daterar sig från den tidpunkt, då de preussiska garnisonerna lemnade Bautzen och Leipzig för att draga sig tillbaka på preussiskt område. Förhållandet mellan preussiska och sachsiska officerare hade under ockupationen alltid varit kallt och ovänligt; då nu de sachsiska bataljonerna åter ryckte in i sina gamla garnisoner, blef denna tilldragelse öfverallt firad på prosa och vers, hvari uttalades hopp om en bättre framtid,. Blott genom den aftågande preussiska kommendantens konduit och takt lyckades det att hindra skandalösa demonstrationer under bortmarschen. Sedan denna tid, heter det vidare, har den sachsiska partikularismen dag för dag vunnit i styrka, och man behöfver blott kasta en blick på den nuvarande sachsiska tidningspressen för att se, med hvilka framtidsförhoppningar den söker trösta befolkningen. Den officiösa Leipziger Zeitung redigeras i en anda, som är fiendtlig mot Preussen och de regeringar, som slutit sig till nordförbundet; denna antipreussiska tendens framträder synnerligen i talrika korrespondensartiklar från alla Tysklands trakter. Samma blad uppfriskar dagligen ett yttrande, som för längre tid sedan hördes i sachsiska första kammaren, att man hellre borde önska de röda republikanerna i spetsen för statsstyrelsen än Preussens anhängare. Både Leipz. Ztg och de flesta andra sachsiska blad ignorera systematiskt den preussiska landtdagens förhandlingar medan de dagligen lemna vidlyftiga redogörelser för debatterna i det wienska riksrådet och behandla den österrikiska författningsfrågan i talrika ledande artiklar. Om Preussen får den sachsiska publiken ingenting höra, utom då det är fråga om hungersnöden i OstPreussen eller !om nya skattepålagor. Det är dock isynnerhet de klerikala småbladen, som med oförtäckt bitterhet anfalla Preussen. Ett af dessa, Der Pilger der Sachsen, be: visar i en längre artikel, att Preussens polimot Hannover, Kurhessen o. s. v. står i trid med Guds ord! och nödvändigt måste få sitt straff; i Sachsische Zeitung betecknas I grefve Bismarck som en röfvare och hans verk såsom lögn och bedrägerin, hvaremot