Aftonbladet – 22 februari 1868, sida 2

skyddas mov nunallaae fTalval OCH BIUPSKA måsar, hade. björnen deremot funnit alltför vanlig och simpel och derföre lemnat orörd. Seglet var dock sönderrifvet. Slutligen blef äfven en säck med skeppsskorpor utslungad och tömd på stranden. Men det ovanliga buller som uppstått, då de torra skorporna rasslade emot hvarandra, hade, efter hvad man kunde döma af spåren i sanden, gjort en ända på visitationen och skrämt den fyrbenta fiskalen på flykten. Det åtgick öfver en timme att laga tältet och ånyo hopsamla de kringströdda sakerna. Då emellertid björnen farit fram alltför oförsigtigt för att undSlippa. ostraffad om han kulle återkomma, laddades alla gevär och intogos i båten, och för att sprida en för jörnens näsa angenäm doft i trakten kastades några stycken fett renkött på glöden efter den brasa, på hvilken vi kokat vår aftonmältid. Kort derefter kröpo äfven alla man in i tältet för att i sofsäckens varma sköte söka sömn och hvila. Huru skulle vi är gästen kom? Det blef nu den stora Fjellvandringen, renjagten och den 2 ljande rundliga, feta måltiden hade gjort oss alltför benägna för sömn, för att det skulle kunnat ifrågasättas att hålla ordentlig utkik. En mängd förslag uppkastades, bland annat att man borde binda den ena ändan af ett tåg om den rostade renbogen eller om benet på en af de skjutna renarne och den andra om benet på kocken, hvars värdighet tydligen blifvit mest förnärmad genom björnens besök och som också visat sig mer förgrymmad än någon annan öfver nalles näsvishet. Men oaktadt den öfriga besättningens högljudda bifall, vägrade den eljest öfver sitt mod och sina mandater alltid skrytsamme kocken på det bestämdaste att gå in härpå. Han var påtagligen rädd att blifva bortsläpad som krigsfånge. Förslaget fick sålunda falla, såsom så ofta är händelsen, utan att något bättre kunde sättas i stället. Alla man kröpo in i sina sofsäckar och glömde snart i sömnens armar både renar och björnar, storm och drif-is. Endast vi lågo ännu vakna, smått samtalande om gratmätningar, geografiska upptagningar, resor till oerhörda nordliga bredder m. m. Äfven värt samspråk aftynade dock småningom, och vi voro redan nära att insomna, då ett sakta skrammel hördes utanför båten. Vi förmodade dock, att det endast var en af manskapet föranstaltad fortättning af skämtet med kocken, och rädda att sjelfva falla i den för kocken utlagda snaran, brydde vi oss icke om att taga närmare reda på orsaken dertill. Plötsligen hördes dock ett häftigare buller, hvilket förmådde oss att lyfta på tältkanten och se åt hvad som var på färde. Vi sågo nu en stor björn springa allt hvad den förmådde ifrån båten. Innan något skott hunnit aflossas, var han dock redan utom skotthåll. Det blef nu ett allmänt alarm inom tältet, och vi hade den harmen att se, det björnen spisat upp det på glödet rostade köttet och jemväl allt det för följande dags frukost kokta kött, som låg uppstapladt på en bricka, hvilken var lagd på en mängd med rensoppa till hälften fyllda bleckbägare, tätt vid kanten af båten. Vid försöket att komma åt köttsoppan hade björnen tydligen burit sig oskickligt, kanske äfven något ovant åt, samt derigenom förorsakat det buller, som väckt oss och injagåt hos björnen en sådan skrämsel. Nu beslöto vi att hälla vakt åtminstone en timme, men då björnen ej under denna tid syntes till, somnade vi åter. Då vi efter tio timmars djup sömn vaknade, sågo vi att vår båt icke blifvit hedrad med något nytt besök. Äfven vid det andra besöket hade den tydligen ovanligt civiliserade björnen lemnat det råa renköttet orördt, men deremot fullständigt förtärt allt det rostade och kokta. Vi gjorde således denna gång en ganska dålig affär och voro något flata öfver att ej hafva fått med oss det redan delade och till tvenne skrifbordsmattor bestämda björnskinnet. — — Men iss let för Storfjorden hade emellertid blifvit sprängdt, och fram i Augusti kunde expeditionen skrida till utförande af sitt hufvudsyfte i triangelmätningen. Nu börjar en serie af båtexpeditioner och fjellbestigningar, der strapatserna och äfven faran bidraga att förhöja glädjen öfver den slutliga triumfen. Så är vid en af båtfärderna prof. Nordenskiölds båt nära att med besättning och allt bli krossad af drifisen och hade endast en tillfällighet att tacka för sin räddniog. — Vid bestigandet af de stupande fjellbranterna måste man med knifven hugga sig fotfäste i isväggarne, och när man kommer upp på spetsen, i brist på stativ göra en fotställning af snö åt instrumenterna, och liggande framstupa i snön vettig som man är efter uppstigandet i-den iskalla blåsten som sveper fram öfver fjell-platåerna taga observationerna. En annan gång har matsäcken tagit shut, och man är ett helt dygn utan att ha det minsta att förtära, på samma gång tröttheten är nära att öfverväldiga vandrarne, Men alla dessa mödor och vedervärdigheter synas ej ha tyngt synnerligen mycket på våra resande, utan burits med det gladaste lynne. Knappt hemkomna från en färd, äro de genast åter ute på en ny, sedan de under natten kunnit hvila upp sig och vederqvicka ig med en substantiel måltid af reneller isbjörnstek, ejderäggsomlett, kaffe och hvad nu allt deras mästerkock har att bjuda på. Men minuterna äro också dyrbara. Den korta sommaren nalkas sitt slut, och man vill ej utsätta sig för äfventyret att nödgas öfvervintra på Spetsbergen. Alla erforderliga observationer äro lyckligt tagna, och man skulle nu kunna vända stäfven mot hemmet. Men man kan ej motstå begäret att från Storfjordens nordöstra ända, och det sund som sammanbinder den med det östra Ishafvet kasta blicken ut mot det tjugu mil aflägsna nya fastland som der blifvit upptäckt, för att se om man möjligen der skall kunna göra ett hastigt besök. Man får det ganska riktigt i sigte från en fjellspets, men upptäcker tillika ett ogenomträngligt isband som ,svartsjukt bevakar det, Afven från planen att genom Hinlopens af den förra expeditionen besökta land kringsegla arkipeln afstår man, då risken att bli inmurad af isen) här var större än någonstädes, och beslutes i stället att använda de i återstående dagarne till en seglats vester om Spetsbergen uppåt Ishafvet, som under Sept. ofta, skall vara isfritt till en mycket hög latitud. Ödet lade sig äfven mot utförandet af denna plan, emedan det lilla fartyget måste taga ombord besättningarne flera