Aftonbladet – 22 februari 1868, sida 2

Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen, utförda under åren 1863 och 1864 af N. Duner, A. J. Malmgren, A. E. Nordenskiöld och A. Qvennerstedt. Stockholm 1867. P. A. Norstedt Söner. Läsaren har säkert ännu i friskt minne berättelsen om den expedition, som af ett antal svenska vetenskapsmän 1861 företogs till Spetsbergen. Den är redan sedan flera år tillbaka i allmänhetens händer och har ej litet bidragit att öka vår kännedom om dessa aflägsna trakter, men öckså att göra oss fö; trogna med de faror och besvärligheter af många slag, som äro förenade med upptäcktsresor i dessa isens och dimmornas regioner. En resa dit skulle för de flesta varit nog. Men här ha vi män, som göra om den ej blott andra, utan äfven tredje gången, och et utan att vara lockade af utsigten till en iklig hvaleller skälfångst, men af oegennyttigt, vetenskapligt intresse. Detta ökar ej så litet den sympati, hvarmed vi taga del af skildringen af deras forskningar, öden och äventyr under denna nya kryssning i Spetsbergens arkipelag. 1861 års expedition hade i alla afseenden, utom två, fullkomligt uppnått sitt syfte. Det ena af dessa syften, att på isen söka framtränga mot nordpolen, hade af flera skäl måst öfvergifvas; det andra, att anställa en gradmätning på Spetsbergen, hade endast till en del lyckats, emedan isen hindrat inträngandet i Storfjorden, på hvars fjellkuster södra delen af det triangelnät man i norr lyckats uppmäta, skulle fästas. Fastän fö tillfället uppskjuten, var dock planen ej vergifven, och när två af de vetenskapsmän, som deltogo i 1866 års expedition, hr Nordenskiöld och Duner, tillspordes om de ville åtaga sig att afsluta det påbörjade verket, tvekade de ej ett ögonblick, och så se vi dem de sista dagarnei Maj 1864i Tromsö tillsammans med en gammal kamrat från det förra fälttåget, zoologen Malmgren, af hvars hand vi i den nu föreliggande berättelsen erhållit en värdefull förteckning öfver Spetsbergens djur och växter. Efter ett kort besök i förbifarten på Beeren-Islands nakna klippa, anlände våra resande omkring midsommartiden till Spetsbergens södra udde. De funno Storfjorden ännu tillspärrad af is, och måste derföre i vikarne på vestra kusten afbida den stund då barrie cren skulle öppnas och gifva dem en väg upp mot norden. Denna väntetid var dock på intet vis förspilld. Medan fartyget, en liten skonerttacklad f. d. kanonbåt med det poetiska namnet Axel Thordsen, ligger för ankar i någon skyddad bugt, bege sig våra vetenskapsmän ut på båtexpeditioner hvar och en åt sitt håll, för att insamla petrifikater, anställa mätningar, skjuta sjöfågel för ka samlingarne, eller jaga renar, mnda dock ej för vetenskapens, utan för kökets behof. Vid berättelsen om de feta renstekar samt åtskilliga andra läckerhe-. ter som härigenom kommo kockens departement till godo stegras ej så litet vår aktning för dessa ödsliga nejders resurser. Det var dock ej alltid endast mot renar, ripor, ejdrar och rattkämsar våra jägare affyrade sina skott; de hade stundom äfven villebråd af större och farligare slag för mynningen af sina bössor. Så ger oss berättelsen en liflig skildring af en jagt på en väldig isbjörn, som kröntes med den bästa utgång, och vi få i sammanhang härmed veta att köttet af denna koloss är gansk nakande. En annan gång deremot isbjörn gjorde de resande en visit i deras tältade båt hade de mindre god tur. Men detta äfventyr måste vi låta förattaren sjelf berätta. , — — Under vår frånvaro hade manskapet varit ute på renjagt och äfven lyckats skjuta tvenne utomordöntligt fetå och ståthrm m ms OO