Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 3

kommer, Söka Verka till förekommande af eller åtminstone inskränkning i detta öfver klagade samhällsonda, hvarigenom, om det ir ohämmadt inrota sig, all ordnad fattigvärd oimöjliggöres samt högst betänkliga vädor för samhället äro att motse. Nitiskt understödd såväl af vederbörande fattigvårdsstyrelser och ordningsmän, som af den enskilda välgörenheten, har nämnden, med stora och för kommunen särdeles betungande omkostnader, sökt afhjelpa den mest framstående nödens oundgängligaste behof och för arbetsföre personer har, i den mån ske kunnat, tillfälle beredts att genom eget arbete förskaffa sig nödtorftigt uppehälle. Alla emödanden: i detta hänseende skola dock rfela sitt mål, så länge den lättjefulla eller vanartiga i betlandet finner en utväg att, utan ansträngning eller omtanka, förskaffa sig tillgångar, öfverstigande hvad hans eget arbete kan inbringa eller han såsom understöd från fattigvården kan påräkna, på samma gång han undgår all kontroll öfver sättet huru de erhållna almosorna användas. Dessa blifva också ofta missbrukade och kunna aldrig träda i den ordnade fattigvårdens ställe. Genom betlandet undergräfves hos den fattige den moraliska sjelfkänslan och den kraft, som, särdeles under tider af nöd, eilsam kan mana honom till ansträngningar att genoiil egen verksamhet söka tillfredsställa de nödtorftigaste behofven; och om det menliga inflytande, tiggeriet utöfvar på de minderåriga barn, som af mindre samvetsömma föräldrar dertill utsändas och sålunda tidigt vänjas vid lättja, osanningar och hvarjehanda andra grofya vanarter; derom lemna den senare tidens tilldragelser och till och med polisprotokollen en högst sorglig erfarenhet. En mängd arbetsföra personer, hvilka, utan att begagna dem erbjudna tillfällen till arbetsförtjenst, besvärat allmänheten med betlande eller dertill utsändt sina barn, och deribland äfven sådana, för hvilkas underhåll de åtnjutit understöd, hafva redan erhållit sådana varningar, som i författningarne föreskrifvas. Lemnas dessa utan afseende återstår ingen annan utväg, än att mot nämnda personer tillämpa fattigvårdslagen i ll dess stränghet. Fattigvårdsnämnden har derför ansett sig böra fästa allmänhetens uppmärksamhet på de vådor almosegifvandet, Jå det utan undersökning sker till okände betlande, kan för dessa sjelfva medföra. Barmhertigheten är en dygd, hvars värde ej kan för högt uppskattas, och för nämnden det et kli pligt att med tacksamhet eränna den frikostighet, hvarmed hufvudstadens mera lyckligt lottade medlemmar städse söka att komma nödställda likar till hjelp. Utan denna den enskilda välgörenhetens medverkan skulle visserligen den allmänna attigvårdens bemödanden till nödens linrande blifva alltför otillräckliga. Det är lock af vigt , att de i detta afseende gå hand i hand, så att den ena ej motverkar hvad den andra söker att befrämja. Begges sträfvan måste gå ut på ej blott att lindra len nöd, som är verklig, men äfven att söka nskränka pauperismen inom tillbörliga gränser. Långt ifrån att närma sig detta mål vlägsnar man sig fast hellre derifrån, om tan utdelar almosor till hvar och en, som lerom fratiställer begäran. Arbete, men ej understöd, är för den arbetsföre den bästa ych mest välsignelsebringande hbjelpen, och för de minderåriga barnen utgöra, såsom ofvan är antydt, de almosor, som till dem lemnas, ofta en källa till förderf. Att söka bereda arbetstillfällen åt de förra och en förbättrad vård åt de senare, bör således utgöra ett ibland de förnämsta föremålen för len sanna menniskovännens omsorger, och senom ett ändamäålsenligare användande af le ej obetydliga belopp, som nu i form af ulmosor till okända betlare utdelas och af lem ofta missbrukas, skulle mycket godt i lenna riktning kunna uträttas. Stockholm den 17 Febr. 1868. Fattigvårdsnämnden. Tak ARSTANERYSKSINORSE