Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 2

—— — — — sin familj — som alldeles icke var slägt till Walter Butlers —, och utvaldes enhälligt till öfverbefälhafvare. Öfverstarne Dennison och Dorrance erbjödo sig till adjutanter och samma dag ankommo fem officerare från kongressens arm, åtföljda af missionären, som fått underrättelse om anfallet, och päyrkat deras afresa till den hotade punkten. Sålunda egde de föga disciplinerade soldaterna åtminstone erfarna officerare och om man blott kunde vinna något uppskof, var man ej utan hopp om förstärkningar, ty kapten Spralding sades redan vara på väg till Wyoming, med öfvade trupper, för att undsätta invånarne. Oaktadt dessa fördelar och förhoppningar, voro dock meningarne, delade i krigsrådet inom Forty Fort. Öfverste Zebulon tillrådde uppskotf och försigtighet, men detta förkastades alldeles af de unga och oerfarna, som blott längtade efter strid, och tyvärr blef dessas mening den rådande. Det var ett stort misstag af de män som denna dag styrde krigsrådets beslut. Den olyckliga befallningen utfärdades. Fosterlandsvännerna skulle storma fort Wintermoot, i hopp att kunna öfverraska fienden. Da de sålunda afgjort sitt eget öde, marscherade dessa martyrer ut ur fästningen och mönstrades i det varma skenet af sommarsolen som de aldrig mer skulle se uppgå. Lifvade af varmaste hänförelse kommo dessa trehundra män -—— största delen gråhårsmän och de öfriga knappt hunna ur yngligaåldern — upp ur dalen och stannade vid stranden af en liten flod, som slingrar sig ned från bergen och faller ut i Susquehanna, ofvanför Kingston. Sex kompanier marscherade ut ur fästningen och här mötte dem äfven embetsmännen och magistraten från W kesbarre. Efter en kort radplägning sändes kaptenerna Durkee och Ransom jemte ett par yngre officerare för att rekognoscera. Wyoming-kompanierna uppställde sig under öfverste Zebulons omedelbara befäl; i hvarje öga blixtrade förtvifians mod, hvarje panna var blek, men ej af fruktan. (Forts.)