Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. Lagstiftande kåren kommer att inställa a plena under några dagar för att gifva kottet til att lägga hand vid alla amensmenter och artiklar, som blifvit återförvide till detsamma. Lagförslaget kommer t nästan helt och hållet omarbetas, till ljd är de nya stadganden, somliga mera berala, andra mitidre, som majoriteten vet ha införda. Man trör, att utskottet icke kortare tid än 8 dagar skall hinna med otta arbete, hvilket skulle ha till följd, att on definitiva omröstningen icke skulle kunne sa rum förr än om tre veckor. Berryers tal och de stormiga uppträdena on 14 dennes utgöra en så märklig ej isod den nuvarande pressdebatten, att vi Y lja i ag lemna en något utförligare redogörelse ertör. Berryer motiverade framläggandet af sitt amenoment dermed, att det var nödvändigt att erhålla Ja möjliga garantier för de eftergifter, man beiljade. Men då man tillagt nyåd straff till de yrdna straffbestämfnelserna, då man till och med an beröfya författare deras politiska rättigheter, A erbjuder det sätt, på hvilket man nu för tiden ummansätter korrektionsdomstolens kamrar, icke ingre en behörig borgen derfö det föll tal icke att med sitt amendement vilja träda den akte ing för nära, hvilken man är skyldig domarckåen; derför utgjorde hela hans förflutna lefnad en nderpant. För att framställa rätta förhållandet, astade nu tal en blick tillbaka på de sista 60 ren och bevisade, att man ända till år 1859, såedes i nära 40 år, upprätthållit 1820 års dekret, wvilket tillerkände förste presidenten, presidenerne och de äldste råden rättighet att sammanätta kamrarne, hvaremot nu förste presidenter ch den justitieministern underordnade generalyrokuratorn ensamma ombestyra detta göromål Pal. framhöll, att man enligt den ända till år 3 kraft förblifna regimen väl hade rådfrågat gere; salprokuratorn, men att han endast haft rådgifz vande stämma och kunde göra sina anmärkningar. Kassationsdomstolen hade alltid, då en domstol ke efterlefvat denna föreskrift, kasserat domen. Tal. öfvergick härpå till 1859 års dekret och Yr de, att det icke erbjöd de ringaste garantier, Förste presidenten uppsatte listan tillsammans me generalprokuratorn 0C i h justitieministern godkände den. Ftt sådant förhållande är tröstlöst, och det måste gifva anledning till protester, ty det är icke hållbart. Justitieministern Haroche bestrider, att man någonsin protesterat deremot. Berryer: I alla fall kan man vara säker på, att generalprokuratorn rådirågat ministern. Barocke: Aldrig. . Berruer: Då bor han gjort mycket orätt, ty ni skulle kanske ha gifvit honom bättre råd än dem som han följt. Vare härmed huru som heist, så är en vidunderlighet obestridlig. Gencralprokuratorn, åt hvilken åtalet är anförtrodt, är det, som väljer domaren. Domaren utses af den, som skall begära dom af honom. Jag upprepar det: Det är den allmänna åklagaren, som väljer domare. Ftv sådant system är odrägligt, och jag fordrar, att man gör slut derpå. (Mycket bra, mycket bra!) Efter några ytterligare anmärkningar kommer Berryer att tala om de gamla partierna. Det finns personer, som vilja det goda, sade han; jag vet det, och jag högaktar dem; jag gör det ej, derför att man räknar mig till de gamla, så m saktade partierna. Nej! De ha alla sökt att göra det bär sta för landet under alla regeringar, och jag fordrar en patriotisk aktning för dem. Ja, det finns olika meningar, man är tillgifven olika regerings former, men det gemensamma ändamålet, den ge mensamma tanken har varit uppoffring för landet: Men då man ser dessa män förenade i denna gemensamma tanke, säger man till dem: Det finns meningar, som högljudt jämra sig, för det att de finna sig tillsammans. (Uppståndelse.) Nej, de ämra sig ej; de sätta sig ära i att på gifna vik kor uppnå målet. Men afskyvärdt är, om desse motsägelser, dessa olika meningar finnas tillsam mans hos en och samme man, (här betraktar tal: Rouher, som ser mycket blek och förbittrad ut), och då blir aktningen omöjlig och anseendet för alltid förloradt. Berryer yttrar nu några ord om domrarnes oafsättlighet, hvilken han anser vara kränkt genom dekretet, som bestämmer en åldersäns för dem. (Såsom bekant är, utfärdades ifrågavarande dekret år 1852 endast derföre, att man ville rensa domstolarne och isynnerhet kassationsdomstolen från orleanistiska elementer, hvilket ändamål också småningom i det närmaste uppnåddes.) Slutligen sade tal., att ur allt tillsammantaget utgick nödvändigheten att förändra förhållandena. Ordning utan frihet och rättvisa är slafveri, så sade kenelon, och ordningen beror af domrarnesg oberoende. Hvad som sårar intelligenta sinnen och aktningsvärda hjertan är orättvisan, isynnerhet den, som sprides i en lag med sken af rättvisa. Baroche genmälde Berryer. I sitt tal sökte han isynnerhet bevisa, att Berryers amendement ingenting har att skaffa med den nya lagen, som blott angår pressen. Han protesterade mot anklagelsen, att regeringen icke ville ha sjelfständige domare. Dercfter öfvergående till det dekret, som uppställer en åldersgräns för domareembetets utöfning, sökte han ådagalägga, att man antagit detta, endast derföre att många domare blifva ålderdomssvage redan före den bestämda tiden. Pelletan afbryter här talaren: Och senaten då? (Oväsen.) Baroche: Jag tror mig på förhand ha besvarat detta inkast, då jag talade om de undantag, som fi i lagstiftande kåren. Garnier Pagis: De deputerade, de väljas af folket, de. (Nytt oväsen.) Haroche 1 talen om senaten! Viljen I, att jag i det allmännas intresse skall anställa jemförelser. (Nej, nej!) Presidenten: Jag fordrar, att man icke besvarar de afbrytande. Skulle man göra det, kunde ingen diskussion föras till slut. Statsministern FRowvher: Man måste öppet uttala, att senaten är upphöjd öfver dylika anfall. Baroche: Jag vill tillägga blott ett enda ord till statsministerns protest. Om kammaren väljes, så består senaten af landets utmärkte män, och hvad I än mån göra kunna dylika insinuationer icke träffa den. Baroche sökte nu ytterligare bevisa nödvändigheten af modifikationen i 1820 års deIkret. Han anförde dervid, att då en del af domrarne mera sysselsatte sig med kriminallagen och den andra med civillagen, måste man göra afse-lende på deras duglighet. Palletan: Ja, de måste vara duglige. Baroche kastar en återblick på de sista 60 åren loch gör i kraft af 1810 års lag anspråk för reÅ foringen ensam på rättigheten att bestämma, på vad sätt domstolskamrarnes sammansättning skall ke, huru man vid fråga om mt begriper i