Aftonbladet – 20 februari 1868, sida 3

j (Motion i andra kammaren af Sven Nilsson.) -I För ett fritt och sjelfständigt folk måste omsorgen om dess försvarsväsende vara en af de angelägnaste; emedan om a är bristfälligt äfventyras både frihet och sjelfständighet. SVvehöka folket, som af urminnes varit både fritt och sjelf: ständigt, har ock villigt underkastat sig uppoftringat för sitt försvarsväsende, stundom större än dess krafter medgifvit, och städse nog stora för sitt ändamål, såvida de blifvit rätt och väl använda. Men historien visar att så icke alltid varit förhål, Ilandet. Det har händt, både att den ena medborareh eller samhällsklassen måst bära stora böror för försvaröt af frihet och sjelfständighet, då Jen annan, till följd af en orättvis fördelbing af ; I dessa bördor, nästan ingen uppoffring gjort, och latt hela folket uppoffrat mycket på sitt försvars väsende, som icke blifvit väl användt för det derI med afsedda ändamålet. Om fosterlandsvännen nu, efter ett fredslugn längre än någonsin under vår historia, och efter J under detta lugh gjorda itke obetydliga uppoffringar på försvarsväsendet, frågar sig: är detta såI dant att vi kunna vara betryggade? Så skall han Jlicke kunna med ja besvara sin fråga. I Är nu förhållandet sådant, att han deticke kan, Iså blir det en af hans främsta pligter att, i mån at sin ställning och sina krafter, söka åvägabringa I förändringar till ett bättre, som leder till målet, läfven om förändringarne ej kunna åstadkommas utan rubbningar i det bestående och ökade uppoffringar, der de hittills varit jemförelsevis små eller alldeles inga. Sträfvanden I denariktning hafva hos oss icke heller saknats, och särdeles vid sistlidne riksdag lemrnades åt denna fråga en uppmärksamhet som motsvarade dess vigt. Att dän icke vann sin fullkomliga lösning bör icke förtundra någon. Det bevisar endast, att på detta område äro stora missförhållanden att rätta och genomgripande förändringar af nöden. Bland missförhållandena lärer man, utan fara att misstaga sig, kunna ställa främst det, att den nuvarande bördan tynger så olika, och bland de nödiga förändringarne en jemnad fördelning af denna börda Riksdagen ansåg, att för ett fullständigt ordnande af vårt försvarsväsende en väsentligen utsträckt värnepligt är af behofvet påkallad, och alt den möjligen icke kan införas utan lindring eller aflösning och fördelning på öfriga samhällsklasser af de besvär som nu hvila på rustoch rotehållare, samt anhöll i underdånighet, att K. M:t, vid uppgörande af förslag till armens organisatioi, Ville taga denna angelägenhet i öfvervägande. K. M:t har utan tvifvel fästat nådig uppmärksamhet vid riksdagens berörda anhållan; men då man nyligen från tronen hört, att i de förslag, som äro att vänta rörande indelningsverket, icke komma att ingå hvarken lindring eller aflösning och fördelning på öfriga samhällsklasser af dermed förenade besvär, utan att denna inrättning skall till sina hufvudgrunder orubbad bibehållas, så vill man hästan anse sina förhoppningar knappast tillfredsställda. Frågan är dock af alltför omätlig vigt för fåderneslandets framtida frihet och sjelfständighet, att anse3 löst med nyssnämnda uppfattning deraf, eller att icke böra framhållas så klart som möjligt, på det de för fosterlandet gagneligaste beslut deri må blifva fattade. Man bör derföre söka utreds grunden till och vilkoren för åtagande af de besvär, som med indelningsverket hvila på den roterade eller till rustning anslagna jörden: Hvarje medborgare bör vara pligtig att deltaga i fäderneslandets försvar, och denna pligt kan fullgöras på två sätt, både genom att med sin person offra lif och blod derför, och, efter måttet af sina inkomster, bidraga till kostnaderna dervid. Ingen bör hafva rätt att undandraga sig att på båda sätten fullgöra denna pligt, som, om rättvisa skall utöfvas och ändamålet vinnas, bör, såvidt i mensklig förmåga står, fördelas lika på alla. Pligten att med sin person försvara fäderneslandet, det vill säga den allmänna värnepligten, är urgammal hos oss: Den framstår i vår äldsta historia såsom erkänd och fullgjord genom foluppbåd, i en tid, då krigskonsten var enkel och någon annan krigsförfattning hvarken fanns eller beöfdes än regentens befallning och folkets deltagande i härnadståg. Förhållandena förändrade sig så att mera öfning och bättre utrustning erfordrades, hvaraf följde, att den äldsta krigsförfattningen — folkuppbådet — måste ersättas af en som motsvarade den tidens kraf. Så uppstod den adliga rusttjensten, genom hvilken en person på samma gång fullgjorde den allmänna värnepligten och bidrog med förmögenheten sålunda, att han personligen deltog i striden, rustad och beväpnad för den skatt han annars skolat betala staten, hvarifrån han och hans gods, som det benämndes, blef frälst. Den som icke ville eller kunde bekosta denna utrustning, var skyldig att med sin person deltaga i striden och utgöra skatt för sih egendom. Som hela folket icke kunde uppbådas eller ens användas i striden, så uppkommo utskrifninar eller uttagande af en del af den stridbara beolkningen. Dessa utskrifningar verkställdes stundom efter beräkning af folkmängden och stundom, särdeles då mindre manskap erfordrades, efter jordegendomen, såsom varande det enda slags egendom som under då rådande tidsförhållanden kunde tagas till beräkningsgrund. Den förstnämnda beräkningsgrunden benämndes vanligen utskrifning efter mantalet — värnepligtige manspersoners antal — och den senare: utskrifning efter gårdetalet — gårdarnes eller jordegarnes antal. I äldsta tider skedde utskrifningarne oftast efter mantalet och från och med år 1624 till år 1642, således under Sverges mest lysande krigsperiod, endast efter mantalet. Men sistnämnda år öfvergingo rikets ständer till beviljande af utskrifning efter gårdetalet, emedan det förra sättet gifvit anledning till många orättvisor och prejerier, samt det då införda ansågs lemna mindre rum för sådant. BSistnämnda utskrifningssätt gällde, utan undantag, till år 1657, då utskrifning beviljades både efter mantalet och efter gårdetalet, hvarefter båda grunderna alternativt gagnades till år 1863, då ständerna öfverlemnade åt konung Carl XI att låta verkställa utskrifning när och efter hvilka grunder han ville, i de orter som ännu icke ingått på allmänna knektehållet och således voro underkastade utskrifning, utan att på riksdagar eller allmänna möten derom underhandla. Emellertid hade allmogen i de flesta provinser, i stället för de förra ovissa och kostsamma utskrifningar, hvilka dem under tiden odräglige fallet,: förbundit sig att anskaffa ett visst antal manskap emot, såsom kontraktet derom mellan Kongl. Maj:t och kronan och dem innehålla, frihet för dem, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifninar och alla dervid hängande besvär, hvad namn e helst hafva kunde, samt fördubblingar och våldsamma värfningar då ochi tillkommande tider vara : alldeles qvitte och befriade. Öfrige provinser in-: gingo inom kort tid derefter enahanda kontrakt, : och sålunda uppkom det allmänna knektehållet. eller den del at indelningsverket, som benämnes : rotering. Denna benämning härleder sig derifrån att vid utskrifningarne sattes manskapet i rotar, : likasom vid indelningen hemmanen sammanfördes ; i rotar, som anskaffade en rotesoldat. Dessa ut-1 skrifningar voro aldrig tillräckliga för krigsbehof-1 vet, utan tjenade att förstärka den stam af värf4 vadt manskap, som staten på hela landets bekostnad underhöll, och motsvarade således nutidens beväring. Denna stam var ofta ganska betydande och utgjorde, vid knektehållets införande, i rundt tal 17,200 man emot 17,S00 man indelte eller, om knar den nu förlorade indelningen i Finman Im land, 25,000 man, således endast omkring 50 pro-1( cent mera indelt infanteri är värfvadt i de provinser, som då tillhörde Sverge; men båda slagen ungefär lika talrika, om man upptager de från den : tiden till nu qvarvarande regementena. Af denna! korta, på historien grundade framställning fram-1 går således, att utskrifningarne uppkommit i stäl-1 let för den allmänna värnepligten, och att roterin4 t I S 1 gen är en fortgående utskrifning efter gårdetalet, åtagen mot löfte att vara fri från äll annan sådan. Med rusthållsinrättningen eller kavalleriindelningen är förhållandet något olika, deri att krono