Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 2

UTBIKES FRANKRIKE. En mycket liflig diskussion föreföll åter len 11 dennes i lagstiftande kåren om art. 12 i presslagförslaget, hvilken lyder: Hvar h en, som blir dömd för en af en stämpelyldig tidning eller tidskrift begången pressörbrytelse, kan genom domstols utslag för klaras förlustig sin valrätt för en tid, ej verstigande 5 år. Baron Beauverger ville ha denna artikel undanröjd, emedan man i art. 11 bibehåller det fordna strafisystemet samt ett tillägg af nya specialstraff ke är af nöden, utan tvärtom kan leda till betånkliga politiska konseqvenser. Jules Simon bekämpade med bestämdhet denna artikel, som mera liknar en lynchlag än en fransk lag. Utskottet hade nemligen såsom motiv detta stadgande anfört, att en författare, som föryndar sig genom pres: kännbarast straffas isin i rklarade öppet, att ä cke kunde se annat än ett medel, genom hvilket regeringen sattes i stånd att på ett beqvämt sätt göra sig qvitt sina politiska motståna Af all rätt är minoritetens den heligaste, ch äfven denna vill man göra illusorisk. Utskottet förklarade genom sin referent, att det blott till följd af regeringens direkta uppmaning upptagit art. 12 i dess nuvarande form. För sin egen del hade utskottet endast velat föreskrifva förlust af valrätt vid itererad förbrytelse. Ministern Pinard försvarade artikeln med stor ifver. Det deri föreskrifna straffet vore såväl rättsligt och moraliskt, som politiskt befogadt. En väsentlig mildring ville hr Pinard se deri, att det öfverlåtes åt domarens skön att ådöma straffet eller ej. Man kunde i detta afseende förlita sig på domrarnes moderation och efterlåtenhet. Till bevis på huru rättvis lagen är, anförde Pinard en annan lag af år 1850, som förklarar den, som gör sig skyldig till förklenande utlåtelser om suveränen, förlusti lrätten. Dessutom finns detta straff redan för alla brott beträffande valförrättning. Jules Favre uppträdde med yttersta skärpa mot artikeln, som ingenting annat är en krigsmaskin mot oppositionen. Nu begrep tal. också, hvarföre man med sådant eftertryck envisats med den treåriga preskriptionstiden för pressförbrytelser. Man ville Jiksom i tyghuset förvara dylika åtal, för att i rätta ögonblicket kunna begagna dem mot en fruktad motståndare. Den nuvarande lagstiftningen gjorde åtskilnad mellan det politiska rättegångssättet och den allmänna lagen. Detta skall nu upphöra, ty vi veta, att allt hvad som endåst på långt håll liknar friheten bannlyses af er. (Protester af majoriteten.) Vi stå i sjelfva verket gent emot en regerig, som med ena handen tager tillbaka hvad hon tyckes gifva med den andra, Här afbrytes tal. af presidenten. Efter en kort ordvexling mellan honom samt Glais Bizoin och 3erryer fortfar Jules Favre: Till all lycka hotas jag ännu icke med förlust af valrätt i fem år; men det kan komma. Huru kan annat än konstatera, att jag är emot ett lagförslag, framför hvilket ordet pressfrihet står skrifvet och i hvilket hvarenda artikel är pri ihetens negation! Ja, det straff, hvarmed artikeln 12 hotar är ett nytt, orättvist, förhatligt straff, med hvilket regeringen skall kunna nedslå alla författare, som äro henne misshagliga. Med en sådan lag skulle man ha beröfvat Paul Louis Couvier, Chateaubriand, Lamenvais deras medborgerliga (Öväsen.) Den, som kommer att göra för liflig opposition, honom skall man i kraft af art. 12 slagta politiskt. Presidenten protesterar ånyo. i Jules Favre. Regeringen rustar sig och vidtager sina mått och steg mot friheten. M.h., vi åldras hastigt, tiden förgår, men hon lemnar åt den, som vill, ledighet till nyttiga betraktelser. Frågen dem, som ären 1349 och 1550 röstade för reaktionära lagar emot republiken, om de icke sedermera kännt ånger och om icke dessa Jagar blifvit vända mot dem sjelfve. Ja, här är det minoriteterna man tillintetgör; men kunnen I icke en vacker dag sjelfve bli en minoritet? Glömmen icke, att de dåliga regringarne förgå, men de dåliga lagarne bli qvar; glömmen icke, att man förr ller senare sjelf faller offer, om man förnekat ättvisans och sanningens eviga lagar. (Lifligt bifall till venster. Långvarig uppståndelse.) Rouher ser sig föranlåten att med stor energi uppträda för lagen och råkar redan i början af sitt tal i en tiflig ordvexling med Jules Favre. Denne hade sagt, att alla regeringar förgå; han hade ju sjelf gjort denna erfarenhet. Jules Favre: Ni har varit med om denna erfarenhet, men ni gick öfver på andra sidan. Picard: Ordningen är nu hos er... Rouher försvarar slutligen med all gevalt artikeln 12. Emile Olivier talar till slut mot artikeln och i allmänhet mot otydligheten i de på senare tider beslutna lagstadgandena, samt mot benägenheten att alltid åberopa föråldrade, obrukbara lagföreifter från den förflutna tiden, för att rättfära det nya, som skall göras. Tidens värsta onda r intole n, som är en följd af det godtyckga herraväldet och som insmugit sig i sjeifvalagarne. Oppositionensamendement förkastades slutligen med 170 röster mot 59. P