Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 2

mo ut och buro den tappre krigarens döde kropp inom palissaderna. Thamerot, som satt uppe och väntade sir makes återkomst, hörde indianernas sorgesång och gick efter ljudet, blek af ängslan En grupp af krigare satt på marken; de ha de höljt sina ansigten i mantlarne, och sängen hade upphört, men tystnaden var nästar ändå hemskare än klagotjutet hade varit. Midt ibland dem såg hon en höfding ligga utsträckt, ännu klädd i sin rika, brokiga k gardrägt. Hon höll andan och smög sig när mare, med bäfvan blickande ned på den dödes ansigte. Det var hennes faders broder! Hon gjorde inga frågor, utan satte sig ned bland de tysta krigarne, och höll sig stilla... lika stilla nästan som den döde hon sörjde. Efter en stund uppsteg en ung krigare och gick ut. Ingen talade, ingen såg upp en gång, men de förstodo alla att han gick för att gifva drottning Esther bud om hennes sons död. Langsamt och med sorgefull ihärdighet rodde indianen uppför floden, blott stundom afbröt han tystnaden bland bergen med dödsropet. Dagen grydde redan då han nådde lägret vid Bowmans Creek. Drottning Esther låg vaken i sitt tält; i sjelfva verket kunde ingen säga om denna qvinna någonsin brukade sofva... när man kom, på hvilken tid som helst på natten, med hvilka nyheter som helst, kunde man vara säker om att mötas af denna forskande blick, som aldrig tycktes slappas en enda sekundl... Då krigaren lyftade mattan ifrån tältets dörr och stod framför henne i den slocknande eldens osäkra sken, fästade hon denna blick på honom så länge, att den tycktes ge nomtränga honom som ett svärd... På en gång syntes en glimt af grym orö i Dlicken;