Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 2

ransysk formfulländning och anslå genom et godmodiga i skämtet. Midt bland dessa tillsamma, vi ville nästan säga konsertnumner, jemte några ensembler af likartad kaakter, framsta om förträffliga äfven i ramatiskt afseende IHoratios duo med Maetto under förberedelserna till måltiden, och nnu mer den säng, hvarmed den sistnämnde ar ut i vredesmod öfver Sfyimorae Att edan äfven karlarne drabbas af hans på nahanda sätt uttryckta misshag är af stor omisk effekt. Aro dessa nummer de 1fliast uttrycksfulla i operan, så är den sång m och för dufvan, hvarmed Masetto inleder örsta akten, det hjertligaste i hela tondikten. )rkestern spelar genom hela arbetet en syn-. erligen väsentlig, stundom verkligt lysande oll, och vittnar, att kompositionen, ehuru vortfattad, på intet sätt varit ett hastverk. såsom enskilda praktmomenter må nämnas ntroduktionen och det fulländade ackompanemanget till serveringsduon. Åfven mellankten är skrifven med mästarhand. Fröken Wideberg som, redan fördelaktigt känd såsom konsertsångerska, nu med framng debuterat i Sylvias roll, har redan i sin mma en gåfva som utan gensägelse kan vlifva vår lyriska scen till mycket gagn. Den en verklig teaterröst, behagfull till sin mbre och mäktig så väl af styrka som äfven af ett lika nödvändigt smekande välljud. För moderna effektpartier lämpar den sig särleles väl, emedan den just i det lägsta och högsta registret har sina vackraste toner, och en annan egenskap af värde uppenbaras deri att den under partiets fortgång för hvarje nummer vinner icke förlorar, i a lighet och soliditet. Om den skickliga och omsorgsfulla undervisning sångerskan anjutit, vittnar icke blott en redan utbildad och i allmänhet säker koloratur, utan ännu mer hennes törmåga att med iakttagande ar jemnhet i föredraget till det rätta, d. v. s. det vi gaste ögonblicket spara uttryckets kraft, hvarigenom frasen lyckligt betonas och numret stannar i angenäm erinring. Kunna mimiken, gesterna, apparitionen småningom uppbringas att mot-svara den rent musikaliska begafningen och sangföredragets träffande af ett dramat mal, torde fröken Wideberg blitva en artist af mer än vanligt värde. Att detta under utförandet af den första rollen icke varit förhäållandet behöfva vi knappt nämna och ännu mindre hafva vi rätt att klandra det, helst uppgiften är af den art att icke ens verklig entusiasm och kraftfullt framträdande lif skulle vara nog för dess lyckliga lösning. om med nödvändighet fordrar den rutinerade artistens egenskaper. THitintills är det i ensemblerna och skildt de senare, debutanten lyckats bäst, om än bifallet lifligast hyllat hennes mindre säkra föredrag af den större arian. Tager fröken Wideberg sin dramatiska roll alitför lugnt, så går deremot hr Labatt icke fullt fri från en motsatt ytterlighet, och hans Horatio tyckes oss väl högtidlig och patetisk helst i de scener, hvari den stackars dufi vudsaktiga ämnet. — Säsony sångare gör han emellertid full rättvisa åt partiets lyriska och dramatiska skönheter, och särdeles qvartetten och den senare arian gifvas med stor musikalisk — förtjenst. Mazettos parti anslår oemotständligt genom den energi, liflighet och kraft, hvari fru Strandberg i roller af denna genre länge varit och är utan medtäflare, och hr Uddman har såsom Mäster Jean präktiga scener af osökt, putslustig komik. För det i flera afscenden misslyckade användandet af Lafontaines qvicka saga hafva hrr Barbier och Carre att ansvara; textens försvenskande röjer med fa undantag den ning och talang som man i hr Wallmarks bearbetningar är van att finna. van och hennes oblida öde äro det huf