Aftonbladet – 18 februari 1868, sida 2

MUSIE. Gounods vackra operett Sylvia, som fortfarande omfattas af vår allmänhet med rätt lifligt intresse, gafs för första gången i år 1866 under namn afLa Colombe. Ämnet är hemtadt ur en af Lafontaines contes Le faucon, som åter är en rimmad bearbetning af en bland berättelserna i Bocaccios Decamerone, Mästerligt behandladt af dessa båda förfatlare är det deremot mindre lämpligt såsom dramatiskt stoff, förutom i det hänseendet att det gifvit musikern en rikedom på täcka motiver, som han äfven med stor talang gjort sig till godo. Librettoförfattarne hafva alltför mycket gjort dufvan till styckets hjeltinna, och tyckas för hennes öden, lif och död hafva påräknat ett deltagande, hvarpå vår tids genom sceniska gräsligheter temligen härdade publik icke kan vara så synnerligen gifmild, om man än må antaga att signor Horatio, hans page och fröken Sylvia på sin tid kunnat egna varmt intresse åt den hyggliga och väl uppfostrade ågeln. De nyssnämnda personerna äro visserligen fästade vid hvarandra och deras förhållande är stundom ganska pikant, men nästan allt intill sista scenen tyckes dufvan emellexv:id vara det angelägnaste, och detta ger det hela en stark bismak af barnslighet. Beaucoup de bruit pour une omelette! Musiken är alltigenom förfinad och behagJig. Stora känslor, hänförelse, passion fö komma icke i detta partitur, men äro tonerna hvarken rörande eller uppskakande, skänka de deremot åhöraren en angenäm hvila, ett ostördt välbefinnande, som blott ett redbart och godt konstverk kan gifva. De täcka melodierna, harmoniernas klarhet, orkesterns rikedom, allt bär pregeln af mu kalisk äkthet, och vittnar om en konstnärs anda, som hvarken slösar eller sparar, men, fullt medveten om sitt syfte, förstår att gifva lagom. Att här anbringa samma bjerta färgkontraster och drabbande egendomligheter, som göra maäöstrons äldre idyll, Mir cillen, så fängslande och anslaende, hade varit ett fyrverkeri på ljusa dagen; i stället för broägt hvimmel möter oss här klarhet och lugn, och i praktens ställe enkel elegans. Styckets erotik, förnämligast representerad genom Horatios begge arier, är varm, men lika mild och stormfri som det öfriga. Det sista af dessa nummer: Denna hand mejslad af behagen, är i melodiskt hänseende särdeles utärkt. Af Sylvias begge arier andas den förra fint koketteri och skalkaktighet, den senare har en elegisk stämning. Mäster Jeans kupletter om den som ä rr ega Pe Ler OM oden SOM är Kär, ega