Aftonbladet – 15 februari 1868, sida 3

betsförvaltning bordlades til nästa plenum, då det skulle först å föredragningslistan förekomma. Krönika. Hvilket parti tillhör ni? Ett godt parti är min enda önskan. Litet kärlek och mycket pengar, se der hvad jag fordrar om jag skall göra ett parti. Ni missförstår mig, det är nu fråga om politiska partier. Säg, hör ni till hofpartiet, det stock-konservativa, det konservativa, det moderata, det rabulistiska, det demokratiska, det gammal-liberala, det liberala, eller det nyliberala partiet? Det nyliberala, förstås, men med några förändringar i programmet. Låt höra! : Vi börja med den, punkten, som säger att civillistan bör bestämmas vid hvarje regents tillträde för hans lifstid och för det Kungliga huset gemensamt. Tänk er följderna häraf! En kung stiger upp på tronen vid tjugufem års ålder och den gemensamma civillistan bestämmes till en million riksdaler. Vid denna tidpunkt består kungahuset af endast fyra medlemmar: Hans majestät, Hennes majestät, och två höga giftasvuxna prinsar, som fara ut till främmande land och söka sig hustrur. Guds välsignelse hvilar öfver det furstliga huset, och tjugufem år derefter har familjen ökats från fyra till tjugu personer. Kungen sjelf har fyra barn och hans båda bröder fem hvardera. Efter ännu tio års förlopp räknar man tjugu barnbarn, inalles fyrtio personer, och hvad förslår då en million? Kalkylera sjelf! Tio olika familjer, tio hofstater, tio hofstall, tio hoftvätthus, tio sommarpalatser och tio palatser i staden m. m, — Nej, den punkten måste strykas ut. Sedan kommer den bestämmelsen, att medlemmar af kungliga huset skola befordras till militära befattningar, allenast efter fullgörande af föreskrifna prof och enligt gällande befordringslagar. En kung skulle då icke hafva rätt att utnämna sin nyfödde son till korporal vid sitt gardesregemente; en tjuguårig prins, som många gånger luktat krutrök vid simulakrerna, skulle icke ega en medfödd ätt att kommendera gamla -krigsbussar som äro fullraspade med ärr från. striderna för fosterlandet? — Fy, det vore en gränslös orättvisa! Nej, bort med den punkten! Hvad riddarordnarnes afskaffande angar, så är det en orimlig fordran. År det då icke nog med att vilja pruta ned den kontanta civillistan? Skall man till på köpet taga från fursten den sköna rättigheten att köpa sig vänner med ordnar, när han inte har pengar? Nej! till en så oädel handling lånar icke jag min hjelp. Vidare vill man inskränka antalet af statens embetsmän. Bort det! Tvärtom, man bör öka dem, ty erfarenheten har ju visat, att det icke finns platser nog för de många unga män af familj,, som ega alltför hög bildning för att kunna ställa sig i arbetarnes leder, och hvilkas ärelystnad måste ega en broderad frack och en klingande titel till mål. — Så vill man afskaffa dödsstraffet. Iivad tjenar det väl till att åter tala om den saken. Har icke excellensen De Geer en gång för alla sagt att tiden derför ännu icke är inne. Var säker om att frikerren nog skall väcka frågan när rätta stunden kommer, blott vi tilldess låta henne hvila i ro. Ehligt på riksdagen antydd åsigt lär denna stund vara inne, då våra seder blifvit så förmildrade att inga mord mer förekomma. Och det är ju helt naturligt att dödsstraffet då försvinner af sig sjelf. Qvinnan skall erhålla full medborgerlig likställighet med mannen. Har då icke denna tanke ännu blifvit tillbörligt utskrattad? Fortfar man att vilja vända upp och ned på naturens ordning. Skola dessa kortsynta reformatorer icke en gång lära sig begripa att två varelser med olika egenskaper äfven måste hafva olika rättigheter. Mannen är skapad att herrska, qvinnan att behaga... Förlåt att jag afbryter, ty jag fruktar att om ni får hålla på längre, så skola snart alla punkterna i de nyliberalas program ramla ned för er vältalighet. Och ändå kallar ni er för nyliberal? Jag tillhör de nyaste nyliberala; de som älska friheten utan några obehagliga konseqvenser. Eller med andra ord det stora partiet, der första punkten lyder: Drag handen tillbaka då det gäller att handla. Men nu är det nog af politik, och för att genast komma in på ett lättare ämne, så gå vi till operan för att lyssna till Gounods nya operett, den älskliga Sylvia. Då vi säga den älskliga, mena vi musiken, ty hvad fibretton beträffar, så kan man ingenting säga derom, ty hur man än bemödar sig att begripa den så är det omöjligt att säga om den är tragisk, komisk eller tragikomisk. En ung florentinsk adelsman, Horatio, har förälskat sig i en signora Sylvia, men signoran är en kokett, som icke har annat mål än att samla tillbedjare omkring sig, och hvad är då naturligare än att Horatio känner sig olycklig. Horatio klagar öfver sitt sorgliga öde och hans enda tröst är en liten dufva, som kan göra konster. Den dufvan har Sylvia smekt mången gång och till och med kysst på näbben, och vid minnet häraf är Horatio färdig att gråta, men han nöjer sig lyckligtvis med att sjunga ut sina känslor och kalla dufvan med sin hjertlösa älsklings namn. Nu bör ni veta att faglar, som kunna göra konster, spela en stor roll i Klarvone En af Sylnac madtäflavinnar har