Aftonbladet – 14 februari 1868, sida 2

fram till porten och frågade hvad hon ville der. Jag vill blott komma in genom den dei porten, svarade hon med en sorgsen blick ä den dörr, som nyss så grymt tillslöts fö henne. Och hvem söker du der, min vackra röda skogsdufva? Jag söker min man, svarade hon. Din man? Ja, kapten Walter Butler. Och ni är hans hustru? Kors, generalen har just gått in för att med egna ögon se om han är så sjuk som han påstär. Sjuk är han sjuk? Hvad. säger ni? utropade Tahmerou bleknande. Blif ej så blek, svarade betjenten, var ej så ängslig öfver det; jag tror för min del att han bara låtsar vara sjuk; men generalen skall nog taga reda derpå; det är icke lätt att narra honom. Men han är sjuk — jag måste se honom nu, i detta ögonblick — hör ni det —i detta ögonblick ! ropade Thamerou utom sig, Säg mig hvart jag skall bära detta bref. De svarade mig att den herrn var icke här, men jag vill gå dit, der han är; jag vill gå och gå tills jag finner den man som har makt att öppna denna dörr för mig? Låt mig se på brefvet, sade betjenten. Thamerou räckte honom det, darrande af otålighet. Kors,, sade han, det här är ju till general Schuyler sjelf! Vänta här då och gif honom det när han kommer ut; var icke rädd — för allt hvadjstolt han ser ut, är han så vekhjertad som en qvinna.e Och detta är den man som fängslat min make?. sade Thamerot rodnande af harm. Med hvad rätt? Huru vågar han det? Tyst, tyst, det sättet duger aldrig, afbröt mannen; goda ord äro bättre än kular här. Lat bara de der klara tärarne smyga sig i era ögon igen — de skola uträtta mera för er än de kungligas bela artilleri. Thamerou hörde knappt detta råd. Hon skyndade avt med brefret i hand stilla sg