Aftonbladet – 12 februari 1868, sida 2

Bazar-medlens användande. I min tacksägelseadress omnämnde jag att det var svårt att finna en utgångspunkt ur den massa af förbindelser, hvari jag stod; men om redan detta var svårt, är det ännu svårare att finna en utgångspunkt ur den massa af råd, som oupphörligt inströmmat till mig, muntliga och skriftliga, i senare fallet än undertecknade med namn, än anonyma. . Tar de förslag, som blifvit gjorda, äro flera så förträffliga, att det alls icke är svårt att inse deras gagn, såvida blott bazarens medel räckte till allt. Med tillbörlig aktning för dessa råd, egentligen delade i tre riktningar, skall jag försöka att besvara dem. Ingen vet bärtre än jag huru illa barnen i eländets hem fara från början af sin tillvaro. En moders välsignelse, d. v. s. hennes barns inträde i verlden, är ofta för den fattiga qvinnan en ohygglig spekulation, på hvilken hon redan i förhand far kredit för hvarjehanda artiklar. Hon kan nemligen nu göra affärer i stort, taga ett a två ambarn, hvilka gemensamt med hennes eget fara lika illa. De främmande barnens skötsel beror ändock i sista hand på hvad mödrarne, allmänligen olyckliga tjenstflickor, kunna lemna i extra gåfvor, förutom de 8 å 10 rdr i månaden, som utgör sjelfva hufvudsumman,. Då man ser detta, måste man bittert beklaga att orsaken till så mycket ondt ligger i omöjligheten för dessa ogifta mödrar att skaffa sina barn andra hem. 150 rdr till barnhuset äro de ej i stånd att erlägga, och ännu saknar Stockholm tyvärr ett härberge för de oskyldiga offren. Barnen tvindö sålunda i följd af den knappa födan, och de, som genomgå denna sin första svältkur, blifva sedan vanligtvis några af dessa gatans tillhörigheter, hvilka tidigt invigas i allt slags uselhet. Att rädda sådana offer, vare sig att de äro födda af gifta eller ogifta mödrar, vore ett särdeles vackert verk, synnerligast för flickbarnens skull; men härtill fordras, äfven om det skedde i mindre skala, icke obetydliga resurser. Bör man icke hoppas att staten sjelf en dag tänker på denna vigtiga affär? länge ett dylikt hem saknas, skall man förgäfves söka hämma detta slag af elände. Andra frågan gäller förslaget att skaffa hus för sådana olyckliga, som sakna tak öfver hufvudet och icke ega mod att i barackernas vilda tumult nästan sätta lifvet till för erhållandet af en så kallad hviloplats. Detta är åter en svår skuggsida af hufvudstadens förhållanden. Här finnes icke utrymme för dessa förtviflade varelser, hvilka ofta komma vacklande från sjukhuset utan att veta hvar de skola hamna, utan hem, skydd, bröd eller bädd... Men hvad kunna bazarens, medel uträtta här? Bör ej åter staten eller åtminstone Stockholms kommun träda emellan i en så allvarlig sak? Det tredje förslaget gäller arbete och arrangemang för att de, hvilka nu förg vid våra dörrar utbjuda sina produkter, måtte finna tillfälle att afsätta dem. Detta är en sak af högsta vigt, alldenstund arbetet r den fattiges bästa hjelpkälla och en vida säkrare sporre till verksamhet och belåtenhet än allmosan. Med detta står allmänna skyddsföreningen i närmaste sammanhang, emedan dess förträffliga grundide hvilar på arbetets nödvändighet. Men nu kommer, skild från den vanliga ordningen, en tid så hård för de fattige som den närvarande, när allt på en gång saknas. Det är då som den enskilda menniskan söker utfundera huru hon skall hjelpa sina betryckta likar — och så tillkom bazaren,. Allmänna skyddsföreningens ordförande, hertiginnan af Östergötland, har, då jag till henne hade äran att öfverlemna qvittenserna för de i enskilda banken insatta medlen, uttryckt den önskan att jag helt oförbehållsamt skulle uttala min mening angående penningarnes användande, en önskan, som delades af centralkomiten. Och emedan man så fordrar, skall jag göra detta efter min öfvertygelse. Mitt program, då det framlades för allmänheten, gällde bröd och ved åt de fattige, och allmänheten har sjelf erkännt nödvändigheten häraf, då den med sådan frikostighet mött min framställning. Nu är emellertid förhållandet, att som frukten af denna frikostighet stigit till 25,000 rdr, med undantag af några hundra för omköstnaderna, så frågat man: Skall dennä störa stämma ätkastas på en pång?s