Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

jag är trött vid hämden — jag vill återse min make.s Vi kunna ingenting göra, svarade drottningen, ingenting ännu — Thamerou måste hafva talamod; hon vet ju nu att den hvite höfdingen är henne trogen. Hvem vågade väl tänka något annat? utbrast Thamerou häftigt. Må enhvar taga sig i akt — Thamerou kan också hämnas — icke sig sjelf, men sin make. Jag måste finna honomp, fortfor hon, återfallande i sin förra klagande ton, han måste blifva fri. Fader, fader, finnes inger. utväg, ingen ? Må Thamerou lemna oss, sade drottning Esther; höfdingen kan ej rådslå med ett barn.s Men han I befria min make — han r mycket g, sade Thamerou. Vi kunna ingenting göra ännu, svarade höfdingen, men vi kunna hämnas hans död b Thamerou skyndade bort, slagen af fasa vid detta så ofta upprepade ord. Hon sprang utmed sjöstranden och stannade ej ens för att draga andan, förrän hon hunnit sin moders boning. En förfärligt tung börda hvilade på hennes hjerta, men hoppet började ater lifva det; hon visste hvar hennes make befann sig och kunde ej tro att de inom hennes familj, som hon ansåg så mäktiga, skulle misslyckas i att befria honom. Catharine Montour satt ensam i sin sal, full af sorgsna tankar, som i flera månader plågat henne med ökad styrka, sedan de få zrymma ord Butler yttrade, halft obetänksamt, halft med djupare mening. Samtalet med missionären hade gifvit röst åt hennes så länge tystade hjerta, och i sitt ensliga, nformiga lif, kunde hon ej hindra sig att lyssna till dess oroliga slag. (Forts.)