Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 2

Den hvite höfdingen lefver, svarade Giengwatah. Hvarför kommer han då icke hit?. frågade drottningen strängt. Tala, fader! utbrast Thamerot; är har sjuk? Hvar är han? Lät mig gå tili honomb Thamerou frågar som ett daraktigt barn svarade fadren förebrående, och ger icke höfdingen tid till att svara. Flickan är hjertängslig och bör ursäktas sade drottningen strängt, med äkta qvinlig motsägelseanda förebrående höfdingen för en tillrättavisning som hon sjelf utan tvifvel skulle gifvit, derest han tegat. Hvar är det unga blek-ansigtet? Tala? Fången hos rebellerna, svarade Giengwatah. Thamerot kastade sig sakta jämrande framstupa på golfvet der hon vred sig i stum smärta. Till och med höfdingens stränga drag veknade, och ehuru drottning Esther icke hatade någonting så som dylik svaghet, yttrade hon ej ett förebrående ord utan uppreste blott den unga qvinnan och förde henne till en stol. Hvar? — hvar?, stammade Thamerou, så snart hon förmådde tala. I Albany, svarade fadren; der har han varit i många månader, i fängelse och dömd till döden. Rädda honom — ack, rädda honom! bad Thamerou. Min fader, du är en stor krigare — du kan rädda honom! Farmoder — drottning — gif mig tillbaka min make, eller låt mig dö nul Om de döda honom, skola vi hämnas! sade drottningen och grep om skaftet af den jagtknif hon bar i bältet. Se upp, Thamerou! — vi skola hafva blod för blod!n Det ger, mig honom icke tillbaka, sade Thamerod rysande. Blod — alltid blod —