Aftonbladet – 7 februari 1868, sida 2

Sjultonde kapitlet. På utkanten af en liten by, kallad Germar I Flats, låg temligen ensligt och aflägset frar fandra boningar ett så kalladt plan sklus, som såg mycket otrefligt ut och beboddes af er man vid namn Schröder, hvilken åtnjöt der föga afundsvärda lotten att vara känd som en hemlig tory. En afton, i början af Augusti 1777, s sat! denne man och hans familj vid sin afton måltid i husets rymliga kök. Det var mycket varmt, men det oaktadt sprakade nagra stora granvedsträd i spisein, för att upplysa rummet, ty ljus tändes icke denna arstid. Altonm åltiden af maisbröd och mjölk var just slutad, då en varsam knackning hördes på husets bakport. Vid bordet med de ga, satt också en lejd arbetare, en orubblig whig, som under en längre tid hallit ett vaksamt öga på sin husbonde; den minsta tilifällighet eller ovanliga händelse, var nog för att väcka hans misstankar. Han såg Schröder spritta tili da knackningen upprepades, och steg hastigt upp för att öppna dörren. Sitt stillo, sade busbonden; jag öppnar s elf mina dörrar och tackar ingen för att tta upp näsan och låtsa som om hun vore re till mitt hus pDet är väl någon af grannarne, menade hans hustru, då Schröder gick bort till dörren, hvarpa man nu för tredje gången knackade. De äro märkvärdigt rädda för att stiga im, mumlade drängen och vred sig oroligt på. stolen. Höflighet skadar aldrigs, svarade den gamla frun. Ni vill väl ej att främlingar in i ett hus utan att knacka på vid, om ni eg Jag är icke van